Humussyra Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet humussyra

1. För att jämföra humushalten i jordprover kan en lösning av ammoniak hällas genom jorden. Den färgas då brun, och ju brunare den är desto högre är humushalten. Sjöar kan ha humusämnen i vattnet och man säger då att sjön är humös. Humösa sjöar är ofta näringsfattiga (oligotrofa), och har ett lågt pH till följd av de urlakade humussyrorna. Avsättningar av humus på sjöbotten bildar jordarten dy. (källa)
2. Är mår bottnad på morän, har humussyror lakats ur neråt, podsol. Om mår är bottnad på hälleberget är transporten utefter bergets fall, med litet olika utfall i bottenskiktet som resultat. I gränsen mellan berghäll och morän, följer blekjorden bergets fall, och rostjorden blir hård som pinnmo, närmast under. (källa)
3. Abiotiska miljöfaktorer, som temperatur, fuktighet och markens surhet påverkar förmultningsprocessernas förlopp. Låga temperaturer, hög fuktighet och sura jordar ger ett överskott av sura mellanprodukter, som humussyror. Dessa anhopas lätt som en allt surare råhumus. På torrare, varmare, neutrala till basiska jordar bildas mull, som ger goda matjordar. (källa)
4. Trädet kallas klibbal därför att bladen inte endast som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (till exempel hos björkar och popplar), utan behåller länge en blank, fernissad översida, som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. Alar finns huvudsakligen vid våtmark, kärr, kring myrar och vid stränder. Även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd står alarna kvar länge. Alar tål även att växa ute i vattnet, då stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte lider av att periodiskt stå torra. Man vet, att en våt och kall mark, hur vattenrik den fysikaliskt taget än är, dock är att anse som en torr lokal i fysiologisk betydelse, det vill säga för den levande växten, och detta ännu mera, om den är rik på humussyror, såsom vattnets bruna färg i en myr utvisar. Växternas rötter upptar då vatten med svårighet, och bladens vattenhalt måste sparas. Alens löv har således ganska länge det skyddsmedel, som till exempel tillkommer björklöven under den tidiga lövsprickningsperioden med låg temperatur och våt mark. (källa)