Läsuttal Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet läsuttal

1. I vissa lånord har ett läsuttal etablerats som inte följer det långivande språkets uttal. Det gäller till exempel orden mode och kanot från franskan, som i förstone uttalades som mod /muːd/ respektive kanå /kaˈnoː/, men där ett läsuttal så småningom etablerades. (källa)
2. På 1600-talet började ett gemensamt talspråk växa fram bland den bildade samhällsklassen. Detta talspråk var mycket påverkat av läsuttalet av det standardiserade skriftspråket. Utvecklingen hängde samman med den centraliseringsprocess där huvudstaden blev politisk, administrativ, religiös och kulturell medelpunkt. Därför har de dialekter som talats kring Mälarområdet kommit att utgöra basen för riksspråket. De dialekter som talats runt huvudstaden har dock varit mer utsatta för påverkan utifrån, och många dialekter har gemensamt påverkat riksspråket. Rikssvenska har ord och ordformer från olika dialekter, eftersom adeln flyttade in till huvudstaden från olika platser runt om på landsbygden och därmed bidrog till ett blandat språk. Till exempel heter det på rikssvenska smör, där den uppländska formen har vunnit, och inte smjör som det kan heta på dialekt. På samma sätt kommer andra ord och uttal från andra dialekter. Det kan man till exempel se på ord där konsonantkombinationen rd ersatts av ett tjockt l (som emellertid inte är tjockt på rikssvenska). Detta existerar i många dialekter och exempel på sådana ord är vålnad (av vårda) och utböling (av börd). (källa)
3. Orcher är även vanliga på många fantasylajv - se även svartblod. Svenska fantasylajvare använder ofta läsuttalet "årtj", på grund av översättningen av "orc" till "orch" i Åke Ohlmarks svenska översättning av Sagan om Ringen, i den nya översättningen "Ringarnas Herre" av Erik Andersson stavas de "ork" och uttalas "årk" vilket är det ursprungliga uttalet från originaltexten. (källa)
4. Det systembrytande standardfinska d‑ljudet är ett läsuttal, som kommer av den gamla stavningen sodhan för det frikativa ljudet, dialekter har soran, solan och dylikt. (källa)
5. Alver eller alfer (fornisländska álfar, sing. álfr) är ett kollektiv övernaturliga väsen i nordisk mytologi. De uppträder aldrig enskilda, är aldrig namngivna och bilden av dem är ytterst splittrad och vag. Beroende på vilken beskrivning man fäster störst vikt vid, kan de anses vara allt från gudomliga väsen, jämbördiga asarna, till mindre naturandar med blott lokalt inflytande – oknytt. Efter att det tidigare försvunnit ur svenskt bruk lånades ordet alf tillbaka in i svenskan från fornisländskan mot slutet av 1700-talet, och uttalades då som alv. I enlighet med stavningsreformen 1906 ska ordet också stavas så, men många föredrar fortfarande den gamla stavningen, som ofta innebär att ordet ges ett felaktigt läsuttal med f. Den inhemska utvecklingen av ordet är älva, som dock står i feminint genus. (källa)
6. I nutida talad standardsvenska har vissa ord två uttalsvarianter: dels ett läsuttal som helt motsvarar skriftbilden (och ofta är ett avsteg från den naturliga språkutvecklingen), dels ett språkhistoriskt sett mer naturligt uttal. Det senare slaget av uttal medtas i listan endast om det passerar helt obemärkt i standardsvenskt tal utan att ge ett dialektalt eller vardagligt intryck. Därför medtas paret fredag – freda, men inte ruter (spelkortsfärg) – ruter (glasrutor), eftersom glasruter, ehuru språkhistoriskt korrekt, idag anses vardagligt. Uteslöte man de mer lediga standardsvenska uttalsvarianterna bortfölle även minimala par som fredag – freda. (källa)