Ode Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ode

1. Oden eller Odin (på fornnordiska Óðinn, på fornengelska Wōden, fornsaxiska UUôden,, på fornhögtyska Uuodan, från urgermanskans rekonstruerade Wōdanaz) är den visaste av asagudarna i den nordiska mytologin. Han är också krigsgud, skaldekonstens gud och de dödas gud, och är den främste utövaren av sejdkonsten. Namnet Oden har samma etymologiska grund som Od, Frejas försvunne make. Oden hade också flera andra namn, såsom Gangleri ("Den färdtrötte"), se vidare lista över namn på Oden. Under namnet Jolnir ("Julner") eller Jolfoðr ("Julfader") är Oden känd som julens speciella gud. Några namn har tillkommit genom bruket av kenningar i den forntida diktningen, Oden har över 200 namn och smeknamn. Hos nordborna och anglosaxarna ansågs Oden vara runornas skapare. Oden verkar även varit associerad till nekromantik och läkekonst. (källa)
2. I Gylfaginning i Snorres Edda räknar Snorre Sturlasson upp tretton manliga asar. Dessa är Oden, Tor, Balder, Njord, Tyr, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale, Ull, Forsete och Loke. (källa)
3. Han anses vara en föregångare till Lamartine. Han blev känd för ett ode efter kungens av Rom födelse, men än mer för sina hyllningar av Ludvig XVIII i samband med restaurationen, då han gladdes äver tyrannens fall och återkomsten av den legitima dynastin. Han gynnades av Royer-Collard och Guizot. (källa)
4. Asgård ligger i världens mitt, där asarna har uppfört sin borg. Guden Oden residerar i sin sal Valaskjalf försedd med silvertak. Han tar emot krigare i sin andra hall Valhall. I en tredje, Gimle, tar han emot de rättrådiga. (källa)
5. En bärsärk (björnskjorta) var under fornnordisk tid benämningen på en Odenskrigare, en stridskämpe som enligt legenden svurit trohet till Oden och som under striden angriper fienden under vrål och extatiskt raseri. Bärsärkarna bar björnskinn, var starka som björnar och vek inte för någonting. Uppträdandet kallas bärsärkagång. (källa)
6. Loketrätan handlar om hur gudarna håller gille hos Ägir. Ägirs tjänare Fimafeng och Eldir gjorde väldigt bra ifrån sig när de välkomnade gästerna och de gästande gudarna lovordade då tjänarna. Loke blev dock avundsjuk på allt beröm som östes över dem och dräpte därför Fimafeng. De övriga gudarna blev rasande och körde Loke på porten och sade att han ej var välkommen längre. Efter ett tag kom Loke tillbaka till gillet och påpekade att han och Oden blandat blod och Oden därför aldrig skulle kunna sitta vid ett bord där Loke inte var välkommen. En plats bereds för Loke som sedan smädade alla närvarande i tur och ordning. Dikten är uppbyggd som en dialog där Loke har varannan replik och den gud eller gudinna han smädar svarar. Många av Lokes anklagelser handlade om feghet, otrohet och andra oförrätter. Exempelvis anklagades Oden för att ofta ge seger åt den sämre parten i ett krig, Frigg anklagas för att ha låtit Odens bröder vila vid sin barm, samt Freja anklagas för att ha haft sexuella relationer med samtliga i salen inklusive sin bror Frej. När Frigg beklagar sig att Balder aldrig låtit detta tilltag fortsätta, så uttrycker Loke skadeglädje över att ha deltagit i mordet på Balder. Slutligen kommer Tor till gillet och får genom hot Loke att ge sig av därifrån. (källa)
7. 1906 utgav Vilhelm Ekelund diktsamlingen Dithyramber i aftonglans. Tillsammans med odet och hymnen hörde dityramben för honom till de stora lyriska formerna. (källa)
8. Icke desto mindre kunde jättarna också beskrivas som storväxta människoliknande gestalter som accepteras av asarna. Gudar och jättar är i själva verket besläktade, eftersom gudafadern, Oden, på mödernet härstammar från jätten Böltorn (Bǫlþorn). Äktenskap ingås mellan gudar och jättar: Njord äktar Skade, Gerd blir Frejs maka, Oden vinner Gunnlöds kärlek, och Tor själv, jättehataren, älskar Jarnsaxa, Magnes moder. Loke, som både på fädernet och mödernet är av jättesläkt, är fullständigt införlivad med gudakretsen. Havsjätten Ägir inbjuder gudarna till gästabud och gör hos dem återbesök. (källa)
9. Namnet Midgårdsormen förekommer endast hos Snorre (se Snorres Edda). I Den poetiska Eddan och i skaldediktningen kallas den Jörmundgandr, Ormr, Nádr" orm, drake". Ormen låg i världshavet efter att ha blivit ditkastad av Oden. Oden hade låtit Lokes barn bo i Asgård, men då Midgårdsormen blivit alldeles för stor fann Oden det nödvändigt att göra sig av med den. Midgårdsormen var så lång att den kunde slingra sig kring Midgård och bita sig själv i svansen.(jfr ouroboros). (källa)
10. Hos olika europeiska folk var dödskulten i äldre tid knuten till bestämda årsfester, och nekromantin har ofta förlagts till dessa. Hos keltiska folk var den annat förlagd till hösten, vilket påverkade uppkomsten av Alla helgons dag. Hos finsk-ugriska och slaviska folk pågick kyrkogårdsfesterna vissa dagar på våren, och hos germanska folk var julen den tid då de döda ansågs kunna besöka de levandes värld. Själve Oden är en nekromant (och julens specielle gud) och berättar i "Hávamál" om en runbesvärjelse som låter honom tala med de döda. I "Balders Drömmar" rider Oden till Hel där han manar fram en död völva för att få information om framtiden och enligt Snorre Sturlasson ska Oden ha kallats "Draugadróttinn": De Odödas Härskare. (källa)