Olycksbådande Synonymer Betyder Uttal

• illavarslande
• sinister

Hur används ordet olycksbådande

1. Även på många andra språk motsvaras "vänster" av ord som antyder att något är fel eller saknas. På latin heter vänster sinister, vilket även betyder olycksbådande. Right betyder rätt och höger. Left kommer från fornengelska och betydde lat, svag. Mycket av detta har dock försvunnit och man ser till exempel vänsterfotade fotbollsspelare som mer målfarliga, eftersom målvakten oftast förväntar sig högerfotade. (källa)
2. I svensk allmogekultur har vindarnas väderstreck getts olika innebörder och förknippades med olika egenskaper. Nordanvinden eller nordan är en kall och ofta olycksbådande vind. Från motsatt håll kommer sunnan, en mild, ljum eller varm vind som också anses ge tur, lycka och välbehag (sunnanväder). Sunnanvinden nämns bland annat i visorna Sjösala vals och Flicka från Backafall av Gabriel Jönsson tonsatt av Gunnar Turesson. De två andra vindriktningarna kallas östan och västan. Västanvinden nämns i sången Hör hur västanvinden susar. (källa)
3. Boken börjar med att den fattige bondpojken Eragon hittar en stor, safirblå sten när han är ute och jagar i bergskedjan Ryggraden. Han tar med den till sitt hem nära Carvahall i Palancardalen, och planerar att sälja stenen för att få råd med mat åt sin familj. Till hans missnöje vill byns slaktare Sloan inte byta till sig stenen mot kött efter att han får reda på att Eragon har funnit den i olycksbådande bergskedjan Ryggraden. Eragon behåller den för att vid ett senare tillfälle hitta en köpare. En natt när han ligger och sover vaknar han av ideligna pipanden som han inser kommer från stenen. Några minuter senare syns en spricka i på den safirblå stenens yta och en liten drake kläcks. (källa)
4. Gentlemen blev Klas Östergrens stora genombrott hos både läsare och kritiker. Mats Gellerfelt såg romanen som en positivt brytning mot 1970-talets ideologiskt inriktade litteratur och framhöll Östergrens styrka i "själva glädjen över att använda språket, glädjen i att konstruera liv i stället för att inbilla sig att litteratur kan vara liv eller utgöra avtryck av liv". Horace Engdahl i Expressen skrev en starkt uppskattande recension och jämförde Östergrens berättarstil med 1800-talsförfattarna: "Berättarens porträtt av Henry Morgan har sin styrka i att inte vara 'psykologiskt djupborrande', det dröjer vid ytan, löser upp Henry i ritualer, äventyr, anekdotiska situationer... Här bjuds den skamliga ingrediens som en gång gjorde den stora litteraturen läst: underhållning" Engdahl noterade att berättelsens flöde "ligger inbäddat i den olycksbådande tystnad som omger den ekonomiska maktens ledningscentraler i vårt samhälle" och förutspådde också en uppföljare: "Den våldsamma upplösningen innebär inget allvarligt försök att reda ut bokens storyline eller knyta upp alla trådar. Snarare är den ett uppslag till en ny svindlande historia, denna gång med Berättaren själv i brännpunkten". (källa)