Befullmäktiga Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet befullmäktiga

1. Kommissarie är en titel för ett befullmäktigat ombud eller för en tjänsteman i chefsställning eller med en med relativt självständigt uppdrag. (källa)
2. De ledande tjänstemännen på kyrkostyrelsen är kanslichefen och fem ecklesiastikråd som är chefer för de olika avdelningarna. Dessa utgör kyrkostyrelsens s.k. ämbetskollegium. Kyrkostyrelsens kanslichef är ordförande för ämbetskollegiet. Genom ett reglemente har ämbetskollegiet befullmäktigats att besluta i frågor som inte behöver behandlas i plenum. Ämbetskollegiet sammanträder regelbundet varje vecka. (källa)
3. I de flesta fall kan firmatecknaren delegera ansvar genom att ge fullmakt till någon annan. Exempelvis har en så kallad prokurist fått fullmakt, prokura, att teckna firman och alltså företräda en i handelsregistret antecknad näringsidkare. Beträffande vissa rättshandlingar finns emellertid ingen möjlighet för firmatecknaren att befullmäktiga någon annan. (källa)
4. Socionomexamen kan av högskola eller universitet i Sverige, och efter befullmäktigande av Högskoleverket, utfärdas efter utbildning som omfattar 210 högskolepoäng (ECTS credits) eller, före 1 juli 2007, 140 poäng. Socionomexamen är ett av villkoren för socionomauktorisation. (källa)
5. Den som lämnar fullmakt kallas fullmaktsgivare eller huvudman. Den som får fullmakt kallas som regel fullmaktstagare, fullmäktig eller ombud. Inom diplomatin betecknas den som får fullmakt i stället plenipotentiär eller befullmäktigad. Rätten kan vara begränsad på olika sätt till exempel till visst område, till visst ärende eller till viss tid. Om fullmakten inte är tidsbegränsad gäller den tills den återkallas. (källa)
6. På ön Ösel, som hörde till drottning Kristinas underhållsländer, hade en stor mängd oordningar inritat sig. Folket var okunnigt, oordentligt och vildsint, prästerna i hög grad råa och lastfulla, de medel, som anvisats till kyrkor, skolor och de fattiga, bortryckta eller förskingrade. För att söka förbättra dessa bedrövliga förhållanden ditsändes såsom superintendent en präst vid namn Justus Heinrich Oldekop, en nitisk, driftig och tilltagsen, men också häftig och obetänksam man, som oförskräckt angrep missbruken, utan hänseende till stånd eller person. Snart gjorde han sig också hatad av alla, och under tre års tid förhöll man hans lön, men han lät inte skrämma sig, sparade inte heller på bittra utfall mot något var, och för några sådana förgripliga yttranden lät Gustaf Kurck stämma honom förätta. Då reste Oldekop till Stockholm och anklagade, å sin sida, generalguvernören att ha låtit muta sig, vilket hade till följd ett yrkande av denne, att Oldekop, ehuru befullmäktigad superintendent, borde, såsom icke varande infödd svensk, betraktas såsom lösdrivare och därför träda i häkte under den tid han utförde sitt klagomål mot en rådsperson. Detta bifölls av regeringen och, efter tre fjärdedels års stillasittande i det osunda fängelset, var mannen så försvagad, att han knappast kunde stå på benen. Brahe, de la Gardie och Stenbock skaffade honom bättre utrymme och kost samt sökte även förmå Gustaf Kurck till eftergift, men förgäves. Däremot uppretade man sinnesstämningen emot Oldekop på Ösel så, att först öns prästerskap och sedan hela därvarande borgerskapet inkom med klagomål mot den stränge ivraren. Rannsakningen drog ut på tiden och Oldekop fick kvarsitta i häktet. Slutligen tillsattes en särskild domstol, varav ärkebiskopen var medlem, och då denne yttrade om Oldekop, att han var en förståndig man, påstod Knut Kurck, att ärkebiskopen för ett sådant yttrande borde förklaras jävig. Man ville tvinga Oldekop till avbön för Gustaf Kurck, men han kunde ej förmås till ett sådant steg, vilket hans samvete förbjöd honom. Dock, när tredje fängelseåret ingått, slappades Oldekops motståndskraft, och han förklarade sig äntligen villig till den fordrade avbönen, men nu påstod Bengt Horn, att Kurck inte borde släppa honom så lätt, och denna uppmaning lydde Kurck, ehuru både la Gardie bad honom åtnöjas med den erbjudna upprättelsen, och även Karl XI, nu bliven myndig, föreställde Kurck skriftligen, hur Oldekop, genom så lång fängelsetid och genom förnekad ämbetsutövning, vore tillräckligen straffad för det fel han kunde ha begått, "och", tillägger kungen, "vi tycka derföre, att I boren af kristligt medlidande något eftergifva och ej stå på högsta rätten, och vore en sådan försoning oss ganska angenäm, dock alltid den lagliga rätten eder förbehållen". På denna yrkade Kurck fortfarande, varför kungen återförvisade målet till domstolen, men ännu 1675 var det inte utrett. Då uppsköt kungen dess vidare handläggning samt befallde Oldekop resa till Ösel och där återta sin syssla. Det syntes emellertid hur farligt det var att den tiden anklaga ett riksråd och hur långsam rättegången kunde göras i dylika fall. (källa)
7. Anmärkas bör dock, att även underordnade kyrkliga myndigheter, nämligen stiftsbiskoparna, kan ingå avtal med statsmyndigheterna ifråga om sina stift, som faller under begreppet konkordat. För första gången användes ordet konkordat om de på konciliet i Konstanz av kurian (påvestolen) med de fem nationerna (italienare, spanjorer, tyskar, fransmän och engelsmän) träffade överenskommelserna (capitula concordata) om provisoriska reformåtgärder. Sedan förekommer ordet ofta. De under 1800-talet avslutade konkordaten betecknar sig emellertid själva såsom konventioner. De moderna konkordaten har form av folkrättsliga fördrag, avslutade genom befullmäktigade ombud, och de i desamma stadgade bestämmelserna publiceras, sedan ratifikationerna utväxlats, av kontrahenterna som stats-, respektive kyrkolag. (källa)
8. I de svenska riksregalierna ingår Erik XIV:s riksäpple. Från dennes kröning nedtecknades äpplets symbolik som "att Gud insatt konungen som sin befullmäktigade regent över ett kristet kungarike" där korset symboliserade Guds makt och äpplet jorden eller kungariket. (källa)
9. Gyllenstierna, vilken 1674 förlänades grevlig värdighet, var 1679 Sveriges befullmäktigade ombud vid fredskongressen i Lund, där han även lyckades åstadkomma en överenskommelse om gemensam utrikespolitik mellan de nordiska rikena. Han lyckades även få till stånd en myntkonvention, som röjde en för tidens förhållanden framsynt blick. (källa)
10. Engels betydelse för socialismens utveckling ligger däri att han utan osjälvständighet var och betraktades som den befullmäktigade uttolkaren av Marx lära. För många inom arbetarrörelsen har han även upplevts som en popularisator av Marx ibland svårtillgängliga texter. (källa)