Bellmanssång Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bellmanssång

1. Bellmans anseende i de fina kretsarna skadades dock allvarligt 1778 då Johan Henric Kellgren i dikten "Mina löjen" gick till rasande angrepp mot "Sveriges Anakreon". Kellgrens attack baserades inte så mycket på innehållet som stilblandningen och den språkliga grovheten, det kunde gå för sig att sjunga dryckenskapens och kärlekens lov, men då skulle det vara i mer högstämda toner, i enlighet med den ursprunglige Anakreon. "Hans muser sig på spinnhus nära", skrev Kellgren, som beskyllde Bellman för att ha "stulit Anakreons lyra" och för att "rik i fylleri och yra, sin ådra fyllt med dubbelöl". Främst var dock angreppet ett sätt att vinna kungens gunst: Bellman var den främste hovpoeten, och Kellgren ville ta hans plats. Bellman kände sig skakad och kränkt. Möjligen kände Kellgren inte vid denna tid till de bästa av Bellmans dikter. Det är också möjligt att han fått i sin hand någon av de många oäkta Bellmanssånger som var spridda på den tiden, i synnerhet innan de äkta ännu var utgivna i bokform. I vilket fall så ändrade Kellgren sedan fullständigt uppfattning, när han fick höra Bellman själv. (källa)
2. Under det tidiga 1800-talet hotade det allvarligt mystiska, "högre" bricoleriet att ta överhanden, men från 1820 tog orden åter en gladare vändning ("nackspil" (Nachspiel eller efterfester) infördes, o.s.v.). Bland verksamma medlemmar på denna tid märks Lars Hjortsberg, Valerius, J.M. Stjernstolpe, J.V. Berger, J.H. Pettersson, Bernhard Crusell, Franz Berwald, Johann Franz Brendler, Andreas Randel, Bellmanssångaren Axel Arvid Raab, Lars Adolf Kinmansson, skalden Fredrik August Dahlgren, Clas Livijn, Bernhard von Beskow, Johan Anders Björck, H.M. Munthe, Olof Strandberg och Pehr Westerstrand (som var ordens uppburne Stormästare 1832-1857). Under 1850-1870-talen deltog Kungliga Operans förnämsta sångare flitigt i ordenslivet. (källa)
3. Samtidigt med sina konststudier studerade han sång för Ellen Bergman och i Paris hos Enrico Delle Sedie. Framför allt ägnade han sig åt återupplivandet av den gamla vissången med ackompanjemang på luta. Särskilt blev Bellmanssången genom honom på nytt populär i sin ursprungliga form, det vill säga solosång i stället för manskvartett. Dessutom inhöstade Scholander under sina studieresor äldre och nyare franska, italienska, tyska, engelska och spanska visor samt satte själv lättsjungna melodier till stycken av Elias Sehlstedt, Gustaf Fröding och andra diktare, vilket allt han föredrog på ett fängslande sätt med visserligen liten röst men mästerlig artikulation och frasering samt sprittande livfull dramatisk uttrycksförmåga. Dråplig pikaresk och tragikomik återgav han lika lyckat. Sin gitarrsträngade luta behandlade han virtuost, och hans sätt att knyta omedelbar kontakt med åhörarna var både behagfullt och distingerat. (källa)
4. I Stockholm besöker han Skansen i sällskap med Hedvig. Hon har sökt hembiträdesplats men blivit betryckt över de usla villkor som råder på den marknaden och beslutar sig för att återvända till New York. Man tittar vidare på kungajubileet. Björn söker förgäves en redaktionsekreterare Blom för att få fast jobb på en Stockholmstidning. Han får hjälp av Charlie som träffar Blom på Bellmansro där man åhör Bellmanssång. De pratar om gamla tider och att de båda varit radikala i sin ungdom. Men Blom tillstår att han nu är innerst inne blågul och Charlie säger sig vara övertygad rojalist. (källa)