Vad betyder och hur uttalas benediktin
Benediktin uttalas bene|dikt|in [-i´n] -en -er.
Benediktin betyder medlem av andlig orden.
Ordformer och varianter av benediktin
Singular
- benediktin
- obestämd grundform
- benediktins
- obestämd genitiv
- benediktinen
- bestämd grundform
- benediktinens
- bestämd genitiv
Plural
- benediktiner
- obestämd grundform
- benediktiners
- obestämd genitiv
- benediktinerna
- bestämd grundform
- benediktinernas
- bestämd genitiv
Benediktin är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet benediktin
En abbedissa (av medeltidslatinets abbatissa) är inom den katolska- och ortodoxa kyrkan titeln på föreståndarinnan för ett nunnekloster. Då den ortodoxa kyrkan inte har några ordnar benämns alla kvinnliga föreståndarinnor abbedissa, men i den katolska kyrkan är titeln reserverad för benediktin-, cisterciens-, kartusian-, birgittin- och klarissföreståndarinnor. Abbedissans ställning är likvärdig med abbotens, bortsett från funktionen som präst. I andra ordnar benämns de "mother superior" (utan någon särskild motsvarighet på svenska) eller priorinna. Stav och ring är två insignier som en abbedissa använder.
På en synod i Autun 670 nämns Benedikts regel såsom enda rättesnöre för klostren, och på de synoder som sammankallades av Karloman och Bonifatius I åren 742 och 743 erkändes dess giltighet för alla såväl munk- som nunnekloster. Men hand i hand med den yttre framgången insmög sig snart en förvärldsligad anda bland benediktinerna. Dels i följd av klostrens lösa förbindelse sinsemellan, dels genom de rikedomar som där alltmera hopade sig genom klostrens och klostergodsens förvandling till vasallskap, vilkas innehavare ofta var världsliga herrar utan sinne för sina kyrkliga plikter och uppgifter, dels och slutligen genom att klostren fritogs från biskoparnas uppsikt (exemtion) och abbotarnas redan i regeln grundade maktställning, vilken ökade ytterligare genom exemtionen, gav den tidigare stränga tukten vika för egenmäktighet och sedeslöshet, och det tidigare varma intresset för kulturen – den materiella såväl som den andliga – höll på att utslockna. Även yttre våld – normandernas och saracenernas angrepp – hotade det västerländska klosterväsendet med undergång.
