Blaserad Synonymer Betyder Uttal

• uttråkad

Hur används ordet blaserad

1. Hjalmar Söderberg uppfattades i början av sin författarbana ofta som en blaserad flanör som betraktade omvärlden utan egentligt intresse. Men Söderbergs litteraturkritik, stilkonst och allvaret i hans verk gav honom efter hand en position i svensk litteratur omkring sekelskiftet 1900. Han lovordades för sin rena och klara stil av en rad kritiker, uppmärksammades för sin sociala medkänsla och blev läromästare för den tidens Stockholmsförfattare. Han hade en uttalad motståndare i kritikern Fredrik Böök som talade om "fin de siècle", "modebetonad trötthet" och "förlegad skepsis", medan andra kritiker betonat mångsidigheten, engagemanget och stilkonsten i Söderbergs författargärning. (källa)
2. Esmann var en av dem som slöt sig till Herman Bang, och på 1880-talet väckte uppseende som elak följetongist i dagspressen. Han debuterade 1885 med Gammel Gæld, två noveller i blaserad och ironisk ton, och författade sedan ett tiotal skådespel, utmärkta för stor scenteknisk behändighet, bland annat Den kjære Familje (1892) och Alexander den Store (1900), de flesta spelade på Det Kongelige Teater, de båda senare även i Sverige. I sitt levnadssätt var Esmann ända fram till sin död en typisk representant för den köpenhamnska boulevard-intelligensen. År 1904 sköts han på Centralhotellet i Köpenhamn ihjäl av en älskarinna, som därefter tog sitt liv. (källa)
3. Augier var son till en advokat, dotterson till romanförfattaren Pigault-Lebrun. Han ägnade sig först åt faderns yrke, men lämnade snart detta för dramatiken. Redan 1844 vann han sin första framgång med det versifierade lustspelet La cigué (Giftbägaren, 1861). Augier utgick närmast ur den mot romantikens överdrifter framträdande "l'école du bon sens", vars mästare var François Ponsard. I sitt förstlingsverk rör sig Augier på antik botten, skildrande hur en blaserad ung atenare, som ämnar begå självmord, återvinns åt livet genom en skön slavinnas oegennyttiga kärlek, bakom den antika dräkten dolde sig ett angrepp mot samtidens ungdom. Likaså var den italienska renässansdräkten i L'aventurière (1848) en förklädnad för ett samtidsämne: en kurtisans fåfänga försök att inträda i normala familjeförhållanden. Sin första stora seger vann Augier genom en samtidsskildring, Gabrielle (1849, uppförd i Sverige 1852), där han gentemot romantikens förhärligande av den skranklösa passionen söker poetisera "vardagsprosan" i den borgerliga moralen och skildrar en hederlig, men något torr, äkta mans seger över älskaren. Stycket, vars slutreplik "O père de famille, o poète, je t'aime!" hälsades med jubel av publiken, erhöll av Franska akademien monthyonska dygdepriset men stämplades till gengäld av den romantiska kritiken såsom kälkborgerligt. (källa)