Bukfena Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bukfena

1. Björkna (Blicca bjoerkna, tidigare Abramis bjoerkna) är en art i familjen karpfiskar. Den är en högryggad fisk som är sammanpressad från sidorna, och som är tydligt silverfärgad med stora fjäll och relativt stora ögon. Vanligen är fisken 15-25 cm lång, men den kan bli upp till 45 cm lång. Den största sportfiskade individen i Sverige var 44 cm lång och vägde 1,48 kg. Den är relativt svår att artbestämma och kan lätt förväxlas med braxen (framför allt som juvenil). Björknan har relativt huvudstorlek ett större öga än braxen. Ögats diameter är hos björknan större än eller lika stor som noslängden framför ögat. Hos braxen är nosen framför ögat längre än ögats diameter. Björknans bröstfena når ej ända bak till bukfenans främre kant. Bröst- och bukfenor ärödaktiga eller skära med grå spetsar. För att med säkerhet kunna särskilja braxen och björkna krävs dock att man tittar på fler karaktärer. Braxen har 25-27 strålar på analfenan och 51-60 fjäll längs sidolinjen, medan motsvarande siffror hos björkna är 21-24 respektive 43-50. Det som ytterligare försvårar artbestämningen är att björknan kan hybridisera med braxen, mört och sarv och vimma. (källa)
2. Fenor är kännetecknande för fiskar och de bröst- och bukfenorna är homologa med fram- och bakbenen hos landlevande ryggradsdjur, dessa beskrivs som de pariga fenorna eftersom varje individ har två av varje typ av fena. Rygg-, stjärt- och analfenor är typiska för fiskar och är placerade längs kroppens mittlinje, dessa är opariga då varje individ bara har en av varje. De pariga fenorna saknas hos alla rundmunnar men även några andra fiskar. De opariga fenorna består av två delar, den synliga yttre delen kallas för fenstrålar. Fenstrålar kan vara av två olika typer, den första typen, mjukstrålar, är mjuka ofta ledade och tvådelade. Den andra typen, taggstrålar, är styva och odelade. Den inre delen som finns dold inuti kroppen kalls för strålbärarna och är ledat förbundna med fenstrålarna. Hos fiskar varierar antalet ryggfenor mellan en och tre, normalt har de en analfena men i vissa fall två. Det viktigaste rörelseorganet för fiskar är stjärtfenan, hos benfiskar är denna normalt, symmetrisk medan den hos broskfiskar är sned och asymmetrisk. (källa)
3. Färgteckningen hos torsk varierar en del, beroende på miljön som fisken lever i, men ofta är huvudet, ryggen och kroppssidorna mörkare och småfläckiga med mörka små fläckar på ljusare botten. Fläckarnas form är oregelbunden och detta kan göra att helhetsintrycket blir att fisken har en marmorerad färgteckning. Beroende på bestånd kan fiskarna vara brunaktiga, ibland med en grön anstrykning eller grå och det förekommer även exempel på bestånd som är närapå gulvita (i Skagerak) eller rödbruna (som bergtorsken vid Sveriges västkust) eller mörka och nästan svarta i färgen. I regel är mer stationära bestånd mörkare i färgen än vandrande bestånd som oftast är ljusare i färgen. Undersidan av kroppen, buken, är ljust och vitaktig, liksom bukfenorna. Ryggfenor, stjärtfena, bröstfenor och analfenor har en färg som liknar den på angränsande kroppsdelar. (källa)
4. Glansfisken kännetecknas av en hög, hoptryckt kroppsform, en enda ryggfena samt en mängd strålar i bukfenorna. Ryggfenan är långsträckt. (källa)
5. Sandkrypare (Gobio), är en art i familjen karpfiskar. Den blir upp till 13 cm lång stjärtfenan medräknad och utmärks av en långsträckt kropp med relativt rak bukprofil och något välvd ryggprofil. Vid vardera mungipan sitter en kort skäggtöm. Färgen är huvudsakligen silvrig eller gråaktig med en rad mer eller mindre tydligt avgränsade fläckar längs mitten av sidan och mörka prickar eller tvärband på stjärtfenan. Fjällen är relativt stora, 39–42 i sidolinjen. Ryggfenan har 2–3 ogrenade och 7–8 grenade fenstrålar, analfenan 2–3 ogrenade och 6–7 grenade, bröstfenan en ogrenad och 16 grenade, bukfenan en ogrenad och 7–8 grenade. (källa)
6. Skarpsill, vassbuk, brisling, Sprattus (Linné, 1758), är en art av benfisk i familjen sillfiskar (Clupeidae). Utbredningsområdet är östra Atlanten, från Lofoten till norra Afrika, och Östersjön upp till Bottenhavet. Den går även in i Medelhavet. Skarpsillen liknar sillen men är som fullvuxen mindre än denna. Ryggfenan börjar bakom eller i linje med bukfenornas fäste (hos sillen framför). Skarpsillen blir cirka 16 centimeter lång, ibland längre, och är en silverglänsande stimfisk. Skarpkantade fjäll längs buken bildar en vasst sågtandad "köl", vilket kom att ge fisken det före år 1690 använda namnet hwassbuk. Namnet skarpsill är historiskt känt sedan 1762. Lokala namn har på Gotland varit sprut, samt plugg för ung skarpsill i Bohuslän. (källa)
7. Tungevaren är en oval plattfisk med vänstersidan som ögonsida. Denna är gulbrun med ett variabelt fläckmönster. Mönster och färg förändras med underlaget: fisken skiftar alltså färg beroende på underlaget den ligger på. Blindsidan är vanligen mer eller mindre färglös (blåvit) men kan ibland även den vara pigmenterad. Hela fisken gör vanligtvis ett halvgenomskinligt intryck. Sidolinjen går i en båge runt bröstfenorna. Arten har två bakåtriktade taggar vid bukfenornas bas. Största längd är 25 cm, men arten är vanligtvis endast omkring 12 cm lång. (källa)
8. Vanligtvis blir abborren 20–40 cm lång, men vissa exemplar kan bli drygt 60 cm långa. Den har kamformade fjäll, och på främre sidan av huvudet finns munnens överkäke och underkäke, ett par näsborrar och ögonlockslösa ögon. På de bakre sidorna finns gällocket, som skyddar gälarna. Det finns också ett sidlinjeorgan som är känsligt för vibrationer i vattnet. De har ett par bröst- och bukfenor. Den har två ryggfenor, där den första är taggig och den andra mjuk. Den har även en taggig analfena och en stjärtfena. (källa)
9. Pigghajen har likt andra hajar inre befruktning, och som många andra hajar föder den levande ungar, oftast 4–8, som är 20–25 cm långa. Befruktningen sker med hjälp av hanarnas könsrullar, som är ombildade bukfenor och som motsvarar däggdjurens penis. Reproduktionen är långsam, eftersom pigghajen inte blir könsmogen förrän efter 10–14 år, och honan behöver 2 år på sig innan ungarna kan födas. (källa)
10. Sillen söker sig till bankar ute i havet, men leker även direkt vid stränder inne vid kusten eller i skärgårdar. Strömmingen föredrar hårdare underlag men leker helst på styvare växtlighet. Den undviker helt mjukt underlag som lera. Däremot kan den lägga rommen på allt från sand, sten, berg, musslor till fingrenade alger. För att avgöra om underlaget duger känner den av bottenmaterialet med sina bukfenor innan rommen eller mjölken släpps ut i portioner mellan vilka fisken lämnar botten för en kort stund. Huvuddelen av leken sker när vattentemperaturen är mellan cirka 8 och 11 grader. I början på vårleken sker leken först nära kusten och flyttar sedan längre ut mot öppet hav där lämpligt temperaturintervall då påträffas. Höstlekande strömming leker främst längre ifrån kusten eftersom rätt temperatur mestadels påträffas längre ut under hösten. (källa)