C-Durskala synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas c-durskala

C-Durskala uttalas C-dur|skala.

Ordformer och varianter av c-durskala

C-Durskala är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet c-durskala

Ackordet skulle i teorin även kunna betecknas Em/C (e-moll med C i basen). Notera att M7 inte skall sammanblandas med m7 (moll7). Färgningen är vanlig av tonikaackord (ackord nummer I tonarten, exempelvis Cmaj i tonarten C) såväl som subdominantackord (ackord nummer IV i tonarten, exempelvis Cmaj i tonarten G-dur). I tonarten C-dur är således CΔ7 såväl som FΔ7 vanliga. Till Cmaj passar därför att spela både C-durskala och C-lydisk skala (samma toner som i G-durskalan).

Steganalys används i harmoniläran för att beskriva ackordens förhållande i ett musikstycke. Metoden utvecklades under 1800-talet, framför allt av musikteoretikern Gottfried Weber (1779-1839). I steganalysen beskrivs en treklang som en romersk siffra, vilken kan följas av eventuella färgningar. Den romerska siffran representerar vilken ton i tonartens skala som ska vara grundton i treklangen. I exempelvis tonarten C-dur skrivs treklangen F-dur som IV, eftersom F är den fjärde tonen i en C-durskala och F-dur ackord (till skillnad från F-moll) bara består av toner i C-dur skala. Treklangen d-moll beskrivs som II, eftersom D är den andra tonen i C-durskalan, och D-mollackordet (men inte D-dur) bara består av toner i C-dur skala. Ofta skrivs mollackord med gemener och durackord med versaler.

Stamtoner är tonserien C D E F G A B (där tonnamnet B används i svensk musikteorilitteratur sedan 1990-talet, i flertalet andra nordiska och centraleuropeiska länder och i äldre svensk litteratur kallas tonen B för H). Stamtonerna motsvaras av C-durskalan, som är en skala som utgör grunden för tonarten C-dur och parallelltonarten a-moll, vilka båda saknar fasta förtecken. På ett piano motsvarar stamtonerna de vita tangenterna. Övriga toner (motsvarande de svarta tangenterna) fås genom att man sänker eller höjer tonen med ett halvtonsteg. Alla toner som inte är stamtoner kallas härledda toner.

Steganalysen utvecklades under 1800-talet, framför allt av musikteoretikern Gottfried Weber (1779-1839). I steganalys analyseras ackorden i ett musikstycke utifrån vilket skalsteg i en diatonisk skala som ackordets grundton ligger på, så att varje ackord får namn efter sitt skalsteg. Det ackord som staplas från det första skalsteget kallas ett, ackordet på det andra skalsteget två och så vidare upp till sju. Ackorden noteras i analysen med romerska siffror: I (ett), II (två), III (tre), IV (fyra), V (fem), VI (sex), VII (sju). Ofta skrivs mollackord med gemener och durackord med versaler. I ett musikstycke i tonarten C-dur (där skalan är en c-durskala) kommer ackordet C heta I, ackordet Dm heta ii (ibland IIm eller II–) och så vidare.