Vad betyder och hur uttalas dilettantisk
Dilettantisk uttalas dilett|ant|isk [-an´t-] -t -a.
Ordformer och varianter av dilettantisk
Dilettantisk är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet dilettantisk
Efter att genom sin edition av Pieter Corneliszoon Hoofts lustspel "Warenar" (1843) ha röjt vägen för en exaktare kännedom om 1600-talets nederländska, blev de Vries genom sina med lärda källforskningar och utförliga glossar försedda texteditioner banbrytaren för en ny vetenskap, den nederländska medeltidsfilologin och den medelnederländska språkvetenskapen, en disciplin, som efter filologen Balthazar Huydecoper och lingvisten Lambert ten Kate, Jacob Grimms föregångare inom den jämförande germanska språkvetenskapen, tidigare eller ungefär samtidigt främjats av flera nederländska, belgiska och tyska lärda, men hos de flesta haft en mer eller mindre dilettantisk riktning.
Emellanåt riktades attacker emot bröderna Strauss för deras dominerande ställning i Wiens musikliv. Då påhoppen på Johann Strauss och Josef Strauss visade sig fruktlösa inriktade sig kritikerna på den yngste brodern Eduard Strauss. Särskilt efter hans debut först som dirigent för balmusiken 1861 och året därpå som konsertdirigent. Den inflytelserika grundaren och chefredaktören till tidningen Vorstadt-Zeitung, Eduard Hügel (1816-87), publicerade ett "Öppet brev till Herr Kapellmästare Eduard Strauss, känd som ‘vackre Edi'" i vilket han bestred Strauss rätt att kalla sig för "Kapellmästare", ansåg att Eduard saknade all kapacitet som dirigent och hade ingen talang för komposition, samt beskrev honom som en "obetydlig person", en "nullitet" och en "dilettant". Eduard Strauss blev sårad av det ärekränkande språket i artikeln och tog saken till domstol. Vid rättegången den 17 februari 1865 hävdade Hügel att artikeln var skrivet som "ett skämt", försvarade sin användning av termen "nullitet" genom att lägga ut noterna till Eduard Strauss hela produktion på bordet och konstaterade att de endast bestod av ca 1 800 musiktakter - "ungefär lika mycket som en dilettantisk kompositör skriver på ett år". Trots att Hügel själv hade framfört klagomål emot Eduard Strauss för kränkning av sin person vilket hade "skadat hans ära" hävdade åklagaren att Hügels artikel var anstötlig och inte kunde anses som konstnärlig kritik. Domstolen dömde till Eduard Strauss fördel. Hügel dömdes till böter och fick ta tillbaka sina åsikter.
