Domsrätt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet domsrätt

1. Hallrätter förekom förr i Sverige för att utöva tillsyn och domsrätt över industrialiserat hantverk, fabriker och manufakturer enligt 1739 års lagstiftning. Industrierna innefattade textilindustrin, sockerindustrin, tobaksindustrin, glasbruk, porslinsbruk, pappersbruk, pottaskebruk, såpsjuderier, Berlinerblåfabriker, med mera. Eftersom industrierna ifråga var belägna i städer, var också hallrätterna belägna där. Under mitten av 1700-talet var 15% av invånarna i Stockholms stad knutna till fabriker, varför hallrätterna utövade myndighet över ett stort antal personer. Allt eftersom hantverk började utföras industriellt vid dessa fabriker, kom hallrätten att överta vissa funktioner som skråväsendet haft, som kvalitetssäkring och utnämningar till mästare. Skråväsendet förekom dock formellt sett parallellt med hallrätten tills den avskaffades. (källa)
2. Sedan de förslag, som framlades under Karl IX:s regeringstid för att ordna kungens domsrätt genom en efter de förändrade tidsförhållandena avpassad utveckling av de äldre formerna för denna, de så kallade lands- eller rättartingen och räfstetingen, inte lett till något resultat, framlade Gustav II Adolf till 1614 års riksdag förslag om inrättande i Stockholm av en "konungslig Hofrätt och öfversta dom", vilken såväl i kungens närvaro som i hans frånvaro skulle äga makt att döma kungens dom. Från denna domstol skulle inget överklagande få äga rum. (källa)
3. Under Europas medeltid kom ordet riddare att beteckna en aristokratisk krigarklass. Allt ifrån Karl den stores tid brukade adliga ynglingar dubbas till riddare, vanligtvis i samband med festligheter såsom kungliga kröningar eller bröllop. Den tungt beväpnade ryttarens militära överlägsenhet under äldre medeltid medförde särskilda privilegier i form av skattefrihet, förläning av gods och gårdar samt domsrätt över underlydande såsom ersättning för att stå till kungens förfogande med häst och rustning. Länsväsendet blev typiskt för medeltidens feodalism. (källa)
4. I Sverige var det år 1901 endast städerna Borgholms stad och Haparanda stad som saknade egen jurisdiktion (domsrätt, det vill säga egen rådhusrätt). Av de kommuner som blev städer (stadskommuner) därefter var det endast Lysekil (1903) som fick rådhusrätt, övriga förblev under landsrätt. Flera rådhusrätter i mindre städer avvecklades också under åren. Listan av dem finns nedan, i kronologisk ordning. (källa)
5. Ett räfsteting (fornsvenska ræfsta þing, av ræfst) var från medeltiden ett av de ting i Sverige, där kungens domsrätt utövades. (källa)
6. Räfsteting – från medeltiden ett av de ting i Sverige, där kungens domsrätt utövades upphörde 1614/1615. (källa)
7. Staten kontrollerade bergsbruket genom Bergskollegium. Sverige var indelat i bergmästardömen, med en statligt tillsatt ämbetsman, bergmästaren, som hade tillsyn och domsrätt i sitt område, samt många flera tjänstemän. Eftersom bergsrätten skilde sig åt i olika delar av landet, började olika områden där bergsbruk var en central näring att kallas bergslag. Det fanns dock även betydande bergsbruk som inte ingick i bergslag, och deras villkor kunde skilja sig från dem som hade det. Bergslagen fick till exempel inte förädla tackjärnet till stångjärn, vilket bergsmännen i Gästriklands bergslag fick eftersom de inte utgjorde ett fullvärdigt bergslag. (källa)
8. Från 1720 delegerades kungens personliga domsrätt till Justitierevisionen, vilken 1789 ersattes av den nybildade Högsta domstolen, som bland annat fick ansvar för att behandla överklaganden och resningsärenden, Andra typer av dispenser kom att hanteras av den så kallade Nedre justitierevisionen eller i justitiekonselj, en sammansättning av statsråd och högre domare. När den senare avskaffades år 1909 togs äktenskapsärenden över av Justitiedepartementet, som från 1965 även fick ansvar för nådeansökningar. (källa)
9. Den kyrkliga jurisdiktionen reglerades av prästståndets privilegiebrev, kyrkolagen och kungliga resolutioner. Den kyrkliga jurisdiktionens omfång var en stor politisk fråga under hela 1600-talet, där den världsliga maktens domstolar och kyrkans sockenstämmor och domkapitel stred om överhet över den andres domsrätt. Innan Karl XI år 1684 fastslagit gränserna till den världsliga maktens fördel, hade domkapitlen och sockenstämmorna att besluta om prästståndets arvsfrågor, gravrätts- och begravningsfrågor, sabbatsbrott och utebliven kyrkogång, faderlösa prästbarns förmyndare, samt disciplinmål i kyrkorummet (slagsmål, dryckenskap och bråk i kyrkan). Dessa frågor överfördes 1684 till häradsrätterna och rådhusrätterna. Domkapitlet kunde därefter heller inte avsätta en präst som misskött sig, endast varna eller utdöma visstids avstängning. Frågor om avsättning överfördes till hovrätten för bedömning. Däremot behöll domkapitlet rätten att höra en blivande präst, samt att bedöma om prästvigning och pastoralexamen. (källa)
10. Den geografiska åtskillnaden bygger på tanken att en viss domstol eller ibland annan myndighet skall eller kan utöva sin domsrätt över brott, som skett inom ett särskilt geografiskt område. Som exempel kan nämnas 2 kap 1 § i den svenska brottsbalken (BrB) som lyder: För brott som begåtts här i riket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsamma gäller, om det är ovisst var brott förövats men skäl finnes antaga att det är begånget inom riket. Här är uppenbarligen domsrätten inskränkt till brott begångna inom landets territorium.. Motsatsen är att inte begränsa jurisdiktionen territoriellt, vilket brukar benämnas för en universell jurisdiktion, och innebär att lagen gäller oavsett var brottet är begånget. (källa)