Frikativ Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet frikativ

1. En affrikata är ett konsonantiskt språkljud som består av två faser: först en ocklusiv fas (som i en klusil) där luftströmmens väg helt stängs av, därefter följer en frikativ fas (som i en frikativa), där luftströmmens väg delvis öppnas upp. Durationen av de två faserna överstiger inte den för en enkel klusil eller frikativa. (källa)
2. Sj-ljudet (även sje-ljudet eller 7-ljudet) är ett tonlöst frikativt fonem, eller en kategori av konsonanter, som används i svenska språket i ord som sju, passion, hyssja eller dusch. Sj-ljudet uppträder i två huvudvarianter: en bakre (eller "mörkare") variant, och en främre (eller "ljusare") variant, men båda varianterna är föremål för avsevärd variation. Denna variation är bland annat dialektal och sociolektal, och flera dialekter varierar dessutom mellan båda huvudvarianterna beroende på ljudets position i ordet. Den bakre varianten brukar betecknas med IPA-symbolen och den främre med , eller ibland med . (källa)
3. En Tonlös alveolopalatal frikativa, Tj-ljudet, tje-ljudet eller 20-ljudet, är ett konsonant språkljud som kan beskrivas som ett icke tonande j-ljud och i det IPA betecknas (ett c med knorr). Ljudet förekommer i svenska, och representeras normalt av bokstavskombinationerna tj, kj och k (t.ex. "tjära", "kjol" och "kedja"). I många andra språk än svenskan skiljer man inte på tj-ljudet (som i tjuta) och sj-ljudet (som i skjuta). Båda ljuden är tonlösa frikativa konsonanter, men tj-ljudet är liksom j-ljudet en alveolopalatal konsonant. (källa)
4. De liknar diftonger som sedan tidigare finns i bland annat Östergötland, där talare med utpräglat regionalt uttal uttalar dem ungefär åo, öu, ei(j) respektive öy(j). I de fall de slutar konsonantiskt är det för o och u fråga om att sammandragningen av läpparna i diftongen går så långt att läpparna kommer så nära varandra att en bilabial frikativa bildas. För i och y handlar det om att de kan glida över mot ett frikativt j-ljud. (källa)
5. En alveolar fon uttalas genom att tungan förs samman med tandköttet, vid framtändernas fäste. I praktiken grupperas de icke-frikativa alveolara konsonanterna för det mesta med de dentala, de alveolopalatala och de postalveolara, då dessa låter nästan identiskt. (källa)
6. Åtminstone en och förmodligen två av laryngalerna bevarades som konsonanten ḫ i hettitiska. Men eftersom det är osäkert hur det ljud som translitteraras ḫ egentligen lät, är laryngalernas uttal fortfarande omtvistat. Hettitiska skrevs med akkadisk kilskrift, och i akkadiska tycks motsvarande tecken stå för en tonlös velar frikativa, även om det inte är säkert att de hade samma ljudvärde i hettitska. (källa)
7. ჰ, h, är en glottal frikativa (IPA: ) och motsvarar svenskans h i ordet hotell, den andra, en velar frikativa (IPA: ), har inte någon motsvarighet i svenska, däremot i tyska, till exempel i Bach. (källa)
8. tonlös glottal frikativa, en grupp av konsonantljud. (källa)
9. Det speciella mönstret i andningen består av att framför allt utandningsluften pressas fram stötvis på ett sätt som påminner om det vid skratt, varvid upprepade, korta kluckande och frikativa ljud uppstår i de övre andningsvägarna, då stämbanden försöker parera de plötsliga avvikelserna i luftströmmen. Den kraftiga tåravrinningen får ofta den gråtande att då och då snörvla, det vill säga göra en kraftig viljestyrd inandning genom näsan för att förhindra utrinning genom denna. (källa)
10. Konsonantgrupper finns naturligt i svenskan med maximalt tre konsonanter i rad. I ords början är det första ljudet i samtliga fall en frikativa, ett s: språk, sträng, spricka, etc. När konsonantgruppen förekommer genom tillförandet av suffix kan konsonantgruppen dock bli längre. I "Herbstskts" har språkvetaren Adolf Noreen hittat åtta i rad. Det är efternamnet Herbst följt av adjektivsuffixet -sk, sedan neutrum -t, och slutligen genitiv -s. (källa)