Fromhet Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet fromhet

1. Fromhet respektive de som håller fred. (källa)
2. Katolska kyrkans katekes och Thomas av Aquinos verk Summa Theologiae identifierar sju andliga gåvor: vishet, förstånd, rådgivning, styrka, kunskap/insikt, fromhet/gudsdyrkan och gudsfruktan. Romersk katolicism talar om att dessa gåvor syftar till att den troende ska vara villig att lyda impulser från Gud och sprida och försvara tron. Enligt katolicismen förutsätter gåvorna dopet, och stärks vid konfirmationen. (källa)
3. Liknande fromhetsrörelser, vilka delvis tjänade som inspiration för pietismen hade tidigare framträtt på reformert område som puritanismen och independentismen i England och precisismen i Nederländerna. Även i Tyskland hade pietismen föregångare som verkade för en mer praktiskt orienterad kristendom såsom Johann Arndt. (källa)
4. Rama har blivit ansedd som en förebild för ärlighet, fromhet och tålamod, Sita för trofasthet. Legenden om Rama är ett av de viktigaste motiven i indisk litteratur, främst i det episka diktverket Ramayana, samt i konst, diktning, teater och film inte bara i Indien, utan även i hela Sydostasien. (källa)
5. Riddarordnar började uppkomma i Europa under medeltiden och då som religiösa sällskap, ofta med ett militärt syfte såsom Tempelherreorden eller Malteserorden. Inom dessa ordnar lyckades man förena krigiskhet med fromhet, och dessa religiösa riddare ingick ofta i de korståg som kyrkan anordnade för att exempelvis återta Heliga landet. Under senmedeltiden började värdsliga furstar att inrätta sina egna ordenssamfund såsom exempelvis den engelska Strumpebandsorden som instiftades av Edvard III av England 1348. Denna är en så kallad värdslig riddarorden vilka kan sägas endast innehåller en klass och där medlemsantalet är begränsat till fursten, andra statschefer och synnerligen framstående medborgare. (källa)
6. Baldassare Castiglione's guide betonade att ett universalgeni bör ha många talanger, vilket han kallade "sprezzatura". För en hovman innebar detta att han skulle ha en fristående, sval, nonchalant attityd samt tala väl, sjunga, recitera poesi, ha bra hållning, vara atletisk, känna till humaniora och klassiker, kunna måla och rita samt många andra färdigheter, utan att ha ett pråligt eller skrytsamt beteende. Universalgeniet skulle utföra och uppvisa sina talanger utan ansträngning, på ett avslappnat och naturligt sätt. På sätt och vis påminner detta gentlemannaideal om Konfucius ideal, som redan långt tidigare skildrat höviskt beteende, fromhet, pliktskyldighet och tjänstvillighet som gentlemannadygder. Den avslappnade hanteringen av svåra uppgifter påminner också om motsvarande tankar inom Zen, exempelvis i bågskytte där ingen medveten uppmärksamhet finns vilket ger bättre och mer ädel skicklighet. Castiglione menar att de färdigheter som ska framstå som lätta och uppnådda utan ansträngning bör bygga på gedigna kunskaper och träning. I ord och handling ska hovmannen: "undvika tillgjordhet och istället ...utöva...en viss "sprezzatura" som döljer all förställning och får allt som sägs eller görs att framstå som spontant och utan att man ägnat det varken ansträngning eller eftertanke". (källa)
7. Väckelsekristendom kan ses som en inriktning på bibelläsning och fromhet. Den kännetecknas av en betoning av den enskildes omvändelse och helgelse, och vikten för den enskilde att leva ett hängivet kristet liv. Frälsningen ses inte som möjlig utan en personlig och offentligt bekänd tro. Väckelsekristna rörelser är ofta välvilligt inställd till karismatiska fenomen, grundade i en personlig relation med Jesus. (källa)
8. Fariséerna, även kallade "de avsöndrade" eller "de avskilda", var från början ett slags politiskt parti, men som runt vår tideräknings början kom att bli andliga lärare. Fariséerna ställde sig emot det ledande partiet saddukéerna, både vad det gällde saddukéernas moral, etik och politiska ställningstagande, men även i frågor rörande teologi. De faktakunskaper som finns om fariséerna kommer ursprungligen från den judiske historieskrivaren Josefus, från tidiga kristna skrifter och från rabbinska källor. Fariséerna förmedlade innebörden av att leva enligt det förbund, som slutits på berget Sinai. Vidare menade de att Gud styrde över människans liv, men att människan ändock hade en egen fri vilja. De undervisade i synagogorna, och även om de inte utgjorde någon elit, vilket däremot saddukéerna utgjorde, hade de ett folkligt stöd, och det var de som kom att sätta sin prägel på judendomen efter templets fall, då saddukéerna miste sin makt. Fariséerna menade att den muntliga traditionen var lika viktig som den skriftliga och enligt rabbinsk tradition var det fariséerna som förde den muntliga läran vidare. Man tror med stor sannolikhet att det var fariséerna som grundlade tanken om kroppens och själens återförening på domens dag, samt föreställningen om den enskilda individens belöning eller straff. Detta är tankar som kom att prägla den fortsatta judendomen. Fariséerna trodde dessutom på Messias, änglar och på uppståndelsen. De senare rabbinerna räknas som fariséernas efterföljare. Den bild som ges av fariséerna i Nya Testamentet är inte objektiv, eftersom texterna producerades i en tid då kristendomen avgränsade sig mot judendomen. Detta syns tydligast i Matteusevangeliet, medan bilden av fariséerna är mer nyanserad i Lukasevangeliet: å ena sidan är polemiken hård, å andra sidan finns likväl en tät gemenskap, synlig bl.a. i gemensamma måltider och att fariséer varnar Jesus för Herodes stämplingar. I Jesu förkunnelse fördöms ofta fariséernas falska fromhet och präktighet, men Lukasevangeliets bild antyder att Jesus och fariséerna på många sätt stod varandra nära och t.ex. delade fronten mot saddukéerna om uppståndelsen. (källa)
9. Fromhet är en livshållning präglad av religiositet och religiösa dygder såsom ödmjukhet och stillsamhet – ett innerligt personligt förhållande till Gud eller sin gudsupplevelse. Fromhet jämställs ofta med stillsam allvarlig religiositet, man kan också avse ett stillsamt sinnelag utan religiösa förtecken. (källa)