Förgriplig Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet förgriplig

1. Dalkarlarna hade bearbetats av personer som i kung Gustav såg en vän av den lutherska reformationen, särskilt av två bland den gamla kyrkans män, Peder Jakobsson och Knut Mickelsson, vilka tillika av personliga skäl var kungens fiender. Den förre, som förut tjänat riksföreståndaren Sten Sture den yngre, hade skrivit mot kungen förgripliga brev och därför av denne 1523 avsatts från biskopsstolen i Västerås, och den senare, som var domprost i samma stad, hade såsom misstänkt för delaktighet i dessa stämplingar förlorat sitt ämbete. I deras sällskap fanns även en tredje man, Peder Grym, som tagit avstånd från Gustav Vasa. (källa)
2. På ön Ösel, som hörde till drottning Kristinas underhållsländer, hade en stor mängd oordningar inritat sig. Folket var okunnigt, oordentligt och vildsint, prästerna i hög grad råa och lastfulla, de medel, som anvisats till kyrkor, skolor och de fattiga, bortryckta eller förskingrade. För att söka förbättra dessa bedrövliga förhållanden ditsändes såsom superintendent en präst vid namn Justus Heinrich Oldekop, en nitisk, driftig och tilltagsen, men också häftig och obetänksam man, som oförskräckt angrep missbruken, utan hänseende till stånd eller person. Snart gjorde han sig också hatad av alla, och under tre års tid förhöll man hans lön, men han lät inte skrämma sig, sparade inte heller på bittra utfall mot något var, och för några sådana förgripliga yttranden lät Gustaf Kurck stämma honom förätta. Då reste Oldekop till Stockholm och anklagade, å sin sida, generalguvernören att ha låtit muta sig, vilket hade till följd ett yrkande av denne, att Oldekop, ehuru befullmäktigad superintendent, borde, såsom icke varande infödd svensk, betraktas såsom lösdrivare och därför träda i häkte under den tid han utförde sitt klagomål mot en rådsperson. Detta bifölls av regeringen och, efter tre fjärdedels års stillasittande i det osunda fängelset, var mannen så försvagad, att han knappast kunde stå på benen. Brahe, de la Gardie och Stenbock skaffade honom bättre utrymme och kost samt sökte även förmå Gustaf Kurck till eftergift, men förgäves. Däremot uppretade man sinnesstämningen emot Oldekop på Ösel så, att först öns prästerskap och sedan hela därvarande borgerskapet inkom med klagomål mot den stränge ivraren. Rannsakningen drog ut på tiden och Oldekop fick kvarsitta i häktet. Slutligen tillsattes en särskild domstol, varav ärkebiskopen var medlem, och då denne yttrade om Oldekop, att han var en förståndig man, påstod Knut Kurck, att ärkebiskopen för ett sådant yttrande borde förklaras jävig. Man ville tvinga Oldekop till avbön för Gustaf Kurck, men han kunde ej förmås till ett sådant steg, vilket hans samvete förbjöd honom. Dock, när tredje fängelseåret ingått, slappades Oldekops motståndskraft, och han förklarade sig äntligen villig till den fordrade avbönen, men nu påstod Bengt Horn, att Kurck inte borde släppa honom så lätt, och denna uppmaning lydde Kurck, ehuru både la Gardie bad honom åtnöjas med den erbjudna upprättelsen, och även Karl XI, nu bliven myndig, föreställde Kurck skriftligen, hur Oldekop, genom så lång fängelsetid och genom förnekad ämbetsutövning, vore tillräckligen straffad för det fel han kunde ha begått, "och", tillägger kungen, "vi tycka derföre, att I boren af kristligt medlidande något eftergifva och ej stå på högsta rätten, och vore en sådan försoning oss ganska angenäm, dock alltid den lagliga rätten eder förbehållen". På denna yrkade Kurck fortfarande, varför kungen återförvisade målet till domstolen, men ännu 1675 var det inte utrett. Då uppsköt kungen dess vidare handläggning samt befallde Oldekop resa till Ösel och där återta sin syssla. Det syntes emellertid hur farligt det var att den tiden anklaga ett riksråd och hur långsam rättegången kunde göras i dylika fall. (källa)
3. Vid 1800 års riksdag betecknas han av Johan von Engeström som den frisinnade oppositionens verkliga chef på riddarhuset, även om hans mognare ålder och livserfarenhet skyddade honom från deltagande i de hetsigaste åtgärderna. Ett intyg om arten av sina tänkesätt lämnade han genom sin av riddarhusets unga vänster med varmt bifall hälsade motion, att adeln skulle avsäga sig sin rätt att uteslutande besitta säterier, på vilken lantmarskalken vägrade proposition, då den ansågs göra intrång i konungens privilegier. I det stormiga uppträde på riddarhuset, då Hans Järta, P.A. Tamm med flera avsade sig adelskapet, deltog även Silfverschiöld, men nöjde sig med att avsäga sig sin riksdagsmannarätt för pågående riksmöte. Han blev också jämte flera av de uppträdande ställd under åtal inför Göta hovrätt för förgripliga åtgärder mot lantmarskalken, en process som dock slutade med obetydliga böter. (källa)
4. Nilsson, som i egenskap af borgmästare i Stockholm hade utsetts till borgarståndets talman vid riksdagarna 1649 och 1650 samt (utskottsmötet) 1651. Under 1650 års riksdag anförde han tillsammans med stadsskrivaren Nils Skunk borgarståndet i de ofrälses yrkande på reduktion och övriga märkliga rörelser mot adelsväldet, och han var ännu borgmästare i Stockholm, då han i slutet av 1651 invecklades i den ryktbara messeniska rättegången. Under denna gjordes från de anklagades sida den bekännelsen, att Nilsson varit bland de män, med vilka de haft förgripliga samtal om det politiska tillståndet i landet och som uttalat önskningar om en regementsförändring till förmån för Karl X Gustav. Nilsson uppkallades till förhör och hölls några dagar i fängsligt förvar, men kunde mot sitt nekande ej öfverbevisas om straffbara förseelser och lössläpptes mycket snart, troligen i samband med den jäsning den populäre borgmästarens fängslande framkallat bland huvudstadens borgerskap. Uppgiften, att han avsatts från borgmästarämbetet är grundlös, han avgick 3 juni 1652 från sitt borgmästarämbete. (källa)