Försvarsvän synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas försvarsvän

Försvarsvän uttalas för|svars|vän.

Ordformer och varianter av försvarsvän

Försvarsvän är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet försvarsvän

Under 1944 blev han både Gustaf Anderssons efterträdare som partiledare för Folkpartiet, vilket han var till 1967, och handelsminister i Per-Albin Hanssons samlingsregering, till 1945. Att valet föll på Ohlin i fråga om partiledarposten syntes vara självklart för partiledningen, och då en folkpartistisk post i regeringen skulle tillsättas, avgick socialdemokraten Herman Eriksson som handelsminister till Ohlins förmån. Under densamma tiden kritiserades han för att ha skrivit ledare i Stockholms-Tidningen, som blivit alltmera pronazistisk men detta var strömningar som han motarbetade. I egenskap av riksdagsman framförde han också flera gånger önskemål om att samlingsregeringen skulle fördöma de tyska angreppen på grannländerna men skulle alltid ställa sig bakom neutralitetspolitiken, även senare under kalla kriget. Samtidigt var han till skillnad från flera av sina partikamrater försvarsvän.

I tal och skrift verkade Santesson kraftfullt för folkets sedliga uppfostran, och var en ivrig försvarsvän. Vid särskilda tillfällen uppträdde han som lycklig diktare, en del av hans sånger utgavs under titeln Valda dikter 1912 som ett bidrag till pansarbåtsinsamlingen. Han var en varm vän av nykterhetsrörelsen men en motståndare till totalförbudet och 1922 gjorde han som en av grundarna av (och därefter ordförande i) Landsföreningen för folknykterhet utan förbud stora insatser för att "förbudsomröstningen" samma år ledde till förlust för förbudsivrarna. Han var ordförande i Stockholms sångarförbund från 1914 och i Föreningen Sveriges flagga från 1918.

I första kammaren tillhörde han majoritetspartiet, då han var försvarsvän och protektionist. Han var emellertid för kvinnlig rösträtt. År 1892 kom han in i konstitutionsutskottet, där han drev frågan om kvinnlig rösträtt och sedan även om allmän rösträtt. Han var dock förespråkare för proportionalismen och reserverade sig mot utskottets beslut, varigenom han fick ingå i en särskild kommitté som regeringen tillsatte för att utreda ärendet. Dess förslag avslogs av andra kammaren med proportionalismen som motivering.

Han var riksdagsledamot i första kammaren för Kristianstads läns valkrets 1901–1914 och landshövding i samma län 1905–1923. Som moderat liberal tillhörde han i första kammarens minoritetsparti 1901–1904 och dess efterföljare Första kammarens moderata parti 1905–1911, men övergick till Liberala samlingspartiet vid bildandet av dess förstakammargrupp 1912. I unionsfrågan reagerade han bestämt mot alla planer på att upprätthålla unionen mot norrmännens vilja. I rösträttsfrågan anslöt han sig till den liberala partilinjen och kravet på majoritetsval, men var en tydlig försvarsvän, till skillnad från partiledaren Karl Staaff. Denna hållning gjorde att han var påtänkt som statsminister både vid Norges självständighetsförklaring 1905 och efter borggårdskrisen i februari 1914 då Staaff avgick. Så blev det inte och han blev inte heller återvald till riksdagen i höstvalet 1914 eftersom han lämnat partiet och under urtima riksmötet 1914 betecknade sig som frisinnad vilde.