Härjning synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Synonymer till härjning

• förödelse
• skövling

Vad betyder och hur uttalas härjning

Härjning uttalas härj|ning -en -ar.

Ordformer och varianter av härjning

Härjning är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet härjning

Enligt en språkvetenskaplig teori härrör namnet från den urgermanska roten emat- som bland annat betyder uthållig och flitig (jämför med fornhögtyskans emazzig och tyskans emsig). En historisk förklaring ger Snorre Sturlasson i sin Heimskringla där namnet härrör från trönden Kettil Jamte som ledde många trönder österut över Kölen in i Jämtland på grund av kungen Eystein den ondes härjningar i Tröndelagen i mitten av 700-talet. Namnet "jämtlänning" är en sentida svensk synonym till jämte.

Kosackerna är av historiska skäl ett traditionellt krigarfolk, även om de är ett modernt folk idag. Men sedan länge så återfinns mycket av det gamla, och särskilt har det kommit igen efter Sovjetunionens fall. För deras traditionella nybyggar-bosättningar i periferin av de Polsk-Litauiska och Ryska rikena tvingade dem att själva försvara hem och härd mot ansättande mongoler, tatarer och oghuzer österifrån. Genom kosackernas härjningar och krigföring samt handelskontakter har det uppstått viss etnisk och kulturell uppblandning med andra grannfolk och folkslag av rumänskt, tatariskt, persiskt och turkspråkigt ursprung, samt minoriteter i Kaukasus. Vissa av de ryska kosack-klanernas traditionella klädsel, påminner mycket om den de andra kaukasiska folken har, vilket tyder mycket på att kontakterna inte alltid varit fientliga som den oftast har varit och är än idag i och med första Tjetjenienkriget på 1990 och andra Tjetjenienkriget 2000-talet.

Skara är en av Sveriges äldsta städer och var viktig genom det vägmöte centralt i landskapet som staden kom att ligga vid. Staden låg också vid en gammal tingsplats (Götala) och fick dessutom ännu större betydelse som biskopssäte i Skara stift. Skara stift var först ett vidsträckt missionsstift med Skara som centrum, men senare efter kristnandet blev Skara istället en viktig kyrklig medelpunkt med bland annat två kloster. Flera viktiga möten hölls i Skara, exempelvis det stora svenska rådsmötet i juli 1326 och det svensk-dansk-norska rådsmötet i januari 1458. Svenska kungar vistades i staden tidvis, och söder om staden låg ett befäst slott, Gälakvist. Skara har flera gånger härjats av brand och härjningar under krigen mellan Sverige och Danmark. Den sista branden av större omfattning var år 1719.

I början av 1700-talet etablerade sig Ryssland under Peter den store för första gången som en stor makt med inflytande i Östersjön och utmanade därmed Sveriges dominans i regionen. Vid den här tiden tillhörde hela Finland, stora delar av Baltikum och spridda områden i Nordtyskland Sverige, ett välde som hölls ihop av Östersjöns sjörutter. Tsar Peter grundade 1703 Sankt Petersburg som ny huvudstad och framskriden flottbas. Under stora nordiska kriget (1700-1721) förlorade Sverige sina besittningar i Baltikum till Ryssland och utsattes för de så kallade rysshärjningarna längs östkusten. Ryska galärstyrkor färdades via den kedja av skärgårdar som gick från Bottenviken till Stockholms skärgård och utförde räder och brände ner städer och gårdar från Norrköping ända upp till Umeå. Härjningarna var en traumatisk upplevelsen som ledde till att man grundade kustflottiljer utrustade med grundgående fartyg. De tidigaste använde mindre varianter av det traditionella krigsfartyget från Medelhavet, galären. De flesta liknade galjoter och kompletterades med skottpråmar, flatbottnade båtar utrustade med en kanon. Det svenska nederlaget i kriget mot Ryssland 1741-43 och den begränsade inblandningen i Preussen under sjuårskriget visade på behovet av att ytterligare utöka kustflottan och att utveckla mer specialiserade fartyg.

Efter hudömsningen går larverna uppför stammen och skingra sig i kronan för att börja sitt ätande. Larvtiden varar i 9 till 10 veckor, och larven undergår fyra hudömsningar, varefter förpuppningen inträder. Denna sker vanligen i någon barkspringa, och larven spinner dessförinnan några trådar kring sig, vilka kvarhålla puppan i dess läge. Efter omkring tre veckor utkläckes fjärilen. Sedan en massförökning av barrskogsnunnan med åtföljande, härjning av skogen pågått ett till tre år, börjar vanligen visa sig en, av allt att döma, smittsam sjukdom hos larverna, kallad flacheri, polyedersjuka eller toppsjuka. Det första namnet beror därpå, att man identifierat denna sjukdom med en sedan gammalt under samma namn känd sjukdom hos silkesmasken, det nyare namnet polyedersjuka är bildad på grund av att små, kantiga korn vid mikroskopisk undersökning visa sig i kroppsvätskan hos sjuka larver. Toppsjuka åter hänsyftar på de sjuka larvernas vana att uppsöka toppen av trädet, där de dör i massa och blir kvarhängande på grenarna i en karakteristisk, dubbelvikt ställning, fasthängande med någon av de mellersta fötterna.

Medan huvuddelen av eskadern seglade söderut för att småningom bränna bland annat Nyköping och Norrköping, tog sig en styrka på 21 galärer samt tolv andra mindre fartyg och med omkring 3500 man norrut. Denna styrka leddes av den irländsk-ryske militären Peter von Lacy. Under seglatsen norrut gjordes framgångsrika härjningar på bland annat Vätö, Arholma, Häverö, Väddö och Singö, av städerna Östhammar och Öregrund som brändes och industrierna i Forsmark och Lövsta bruk. Det militära motståndet från svensk sida var obefintligt eller svagt. I den mån arméenheter fanns till hands, hände det att de som generalmajoren Bengt Fabian Zöges karoliner vid de uppländska bruken lämnade platsen till de anfallande ryssarna utan strid.

Efter att gården i grund förstörts vid danskarnas härjning år 1566 låg den sedan länge öde. Först år 1576 fick fogden Lars Hansson befallning att förse gården med brukare. En nybyggnad av det avbrännda huset påbörjades 1585 men fullbordades först 1587. Under åren 1587-1590 omtalas gårdsfogden Arvid Persson (Guldsmed). Det tillhörde år 1596 Axel Stensson Lewenhaupts förläning. År 1611 bildades Orreholmens län av de fyra härader som ingick i hertig Johans förläning. När han dog 1618, upphörde "länet" och gården blev en del i hertig Vilhelm av Kurlands omfattande förläning. Vid år 1624 befanns gården förfallen. År 1628 fick James Spens Orreholmen som friherrskap i samband med att han upphöjdes till svensk friherre. Godset indrogs till kronan vid reduktionen 1681 och anslogs till översteboställe.

En kastal vars äldsta delar arkeologiskt kunnat dateras till mitten av 1200-talet tros ha uppförts någon gång dessförinnan och efter härjningen av Sigtuna 1187, då behovet av att befästa Mälarens inlopp förmodas ha ökat. Denna kastal kom senare att utgöra grunden till slottets kärntorn.