Hungerdöd synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas hungerdöd

Hungerdöd uttalas hunger|död.

Ordformer och varianter av hungerdöd

Hungerdöd är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet hungerdöd

Silius Italicus var konsul under Nero, senare ståthållare i Asien och tillbragte sina sista år på sina lantställen i Kampanien, på grund av en obotlig sjukdom valde han frivillig hungerdöd. Hans epos Punica (i 17 böcker) om andra puniska kriget med Vergilius som mönster röjer retorisk bildning, men föga poetisk talang. Ett sammandrag på 1 070 hexametrar av Homeros Iliad, den så kallade Ilias Latina (eller Homerus Latinus), varur medeltiden hämtade hela sitt vetande om Homeros, ansågs länge vara ett tidigare arbete av Silius Italicus. Enligt en Wienhandskrift heter författaren Baebius Italicus och han identifieras av nutida forskning med Publius Baebius Italicus.

Egerton-Warburton var 1835–1853 officer i Brittiska Indien och 1854–1867 polischef i Adelaide. Efter några kortare utflykter till de sydaustraliska sjöarna (1857–1866) företog han 1873 en färd genom den australiska kontinenten. Han följde först telegraflinjen norrut till trakten av vändkretsen, tog därefter nordvästlig och västlig riktning genom fullständiga öknar, som bragte expeditionen nära hungerdöden, och anlände i december 1874 i ytterst utmattat tillstånd till De Greys mynning på Australiens nordvästkust. Denna resa, den första genom det centrala Västaustralien, bevisade, att de av den berörda trakterna är alldeles odugliga för mänsklig bosättning. Geografiska sällskapet i London gav Egerton-Warburton guldmedalj. Han författade bland annat Journey across the western interior of Australia (1875).

Jaakko Paavolainen framlade sina uppmärksammade rön gällande den röda och vita terrorn 1918 i tre volymer. En sammanfattning av Paavolainens rön har utgivits på svenska. Pavvolainens huvudteser är att åtskilliga av den vita sidans avrättningar måste karakteriseras som terror och att den vita ledningen och den vita regeringen (Paasikivis senat) bär ansvaret för den omfattande hungerdöden i fånglägren, men att de vita var Finlands lagliga styre och i många fall hade rätt att straffa, och att den röda sidan starkt överdrivit terroroffrens antal. Han har därtill publicerat bl.a. en stor biografi över Väinö Tanner (4 bd, 1977–89). Barndomsminnen från Karelska näset skildrade han i boken Lapsuus Kanneljärvellä (1982) och kusinen Olavi Paavolainens levnad i en 1992 utgiven volym.