Hägna Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet hägna

1. I stort sett varje land som bedriver jordbruk finns urgamla lagar och regler om att den som äger livdjur även måste hägna in dem. Men i takt med att man hägnar in djuren gör man det också svårare för människor att passera hägnaderna. Därför har det också med tiden tillkommit regler som säger att man måste se till att underlätta för människor att passera, på platser där människor kan "tänkas vilja passera". (källa)
2. Gärde betydde ursprungligen hägnad, men används idag vanligen för att beteckna den sammanhängande, till ett skifte hörande åkerjorden. Före 1800-talets jordbruksreformer var varje gärde indelat i långsmala åkerremsor, tegar tillhörande olika gårdar, och svenska bondbyars inägomark var vanligen indelad i två eller tre gärden beroende på om man praktiserade tvåsäde eller tresäde. Något av dessa gärden låg varje år i träda eller utgjorde betesmark. Mellan gärdena gick fägator ut från bytomten till utmarken där kreaturen vallades. (källa)
3. Gårdens huvudsakliga boningshus var långhuset, i vilket man ibland även tog in husdjuren. Ibland byggdes det till med sidobyggnader eller särskilda rum som kök och gästrum. På gårdstunet låg ofta mindre byggnader som smedja, visthus och mindre bostadshus. Gårdstunet hägnades ofta in, dels för att hålla det fritt från lösa djur, dels för att enklare kunna försvara gården i orostider. Själva ordet gård betyder "omgärdad (inhägnad) plats". (källa)
4. En djurpark, zoologisk trädgård eller ett zoo är en plats där både vilda och, eller tama djur hålls i inhägnader eller burar så att besökare kan beskåda dem. Termen "zoo" kommer från "zoologi" som är undersökningen av djur. Den senare kommer från det grekiska ordet "zoion", vilket betyder "djur" och "logia" som betyder "studie". Förkortningen "zoo" användes för första gången vid Londons Zoologiska Trädgårdar i mitten av 1800-talet. (källa)
5. Gärdesgård (första "d"-et är stumt) eller även gärsgård eller gärdsgård är en typ av traditionell hägnad som kan variera kraftigt i utseende och konstruktion mellan olika trakter. Gemensamt är dock att den ursprungligen var helt gjord av naturmaterial, i norra barrskogsbältet företrädesvis av en och gran. Gärdesgårdar av trä används i Norden, Estland, i delar av Ryssland och USA och en del andra områden med god tillgång till lämpligt material. Stengärdesgårdar är vanliga där det finns tillräckligt ur åkrar avlägsnade stenar eller råder brist på trä. (källa)
6. Under benämningen stengärde (eller stengärdsgård) är kallmurar av sten vanliga i södra Sveriges jordbrukslandskap. De används för att hägna in djur och markera tomtgränser. Ofta användes röjningssten från åkrarna. Det har även hittats runstenar som byggmaterial, till exempel Källstorpstenen och Bjäresjöstenen 2. De äldre murarna kallas för hackerören, vilket dokumenterades av Carl von Linné 1749. De började uppföras under bronsåldern. (källa)
7. Bruket blev mycket utbrett på den nordamerikanska prärien, där det var opraktiskt eller rent av omöjligt att hägna in betesmarkerna. Genom brännmärkningen kunde boskapen ströva fritt, för att sedan samlas in av boskapsfösare och sorteras efter ägare. Brännmärkningen infördes i Amerika på 1500-talet av de spanska erövrarna, och redan i februari 1644 stiftades den första lagen om obligatorisk brännmärkning i Connecticut. (källa)
8. Då hade byastämman till uppgift att handlägga och föranstalta nästan allt som rörde byns gemensamma angelägenheter. En byordning innehöll främst regler om boskap och hägnad (av central betydelse före laga skifte på 1800-talet). Även nyttjandet av gemensam egendom (kvarnar, sandtag, torvtäkter, fiskevatten) reglerades i byordningarna, liksom ofta också brandskydd, fattigfrågor, förhållandet mellan besuttna och obesuttna och t.o.m. vissa moraliska frågor. Bystämman kunde ta ut böter för brott mot byordningen. Ibland skötte byn ärenden som vanligen låg inom sockenstämmans domvärjo. (källa)
9. 31 Du, Herre, i din hägnad tar. (källa)
10. Detta bergiga område på Åsöberget med sin oländiga terräng var utan större värde för Stockholms stad. I början av 1700-talet uppläts ytterligare mark i närheten för bostadsbebyggelse mot en relativt låg årsavgift. En av dessa nybyggare var tunnbindaren vid Tjärhovet, Carsten Söderberg, som i en skrivelse till Ämbets- och Byggningskollegiet hade begärt "att få intaga och hägna in en lite bergig ödeplats på Södermalm...". Det fick han och 1754 fastställdes ett årligt tomtöre till 12 öre silvermynt för tomtens "avlägsenhet och idel bergaktighet skull". (källa)