Hänförelse Synonymer Betyder Uttal

• begeistring
• entusiasm
• passion

Hur används ordet hänförelse

1. Gambetta blev medlem av Nationella försvarsregeringen, till en början som inrikesminister i det av tyskarna inom kort inneslutna Paris, och, sedan han i ballong lyckats lämna Paris, från 7 oktober som faktisk envåldshärskare i Frankrike utom Paris och de av tyskarna ockuperade provinserna. 11 oktober 1870 övertog han även krigsministerportföljen och lyckades inom kort hos sina landsmän ingjuta en ny anda av självförtroende och patriotisk hänförelse trots de svåra motgångarna i kriget. Gambetta förstod att med energi krossa de försök till separatism, som visat sig i södra och västra Frankrike, och tack vare hans organisatoriska geni och aldrig sviktande viljekraft uppsattes och utrustades nya härar. (källa)
2. Inom psykologin menas med extas hänryckning, ett tillstånd av hänförelse, i vilket man förlorar minnet av sitt föregående, tycker sig försatt i en ny tillvaro och tror sig delaktig av högre uppenbarelser. Så trodde grekerna i antiken, att Pythia, det delfiska oraklets prästinna, under en extas, som hos henne sades framkallas genom ur jordens inre kommande bedövande ångor, skådade framtiden. De neoplatonska filosoferna antog, att man genom försjunkande i betraktelser av den gudomliga enheten under extas rent av kunde förlora sin individualitet och uppgå i Gud, ehuru här på Jorden endast tillfälligt. (källa)
3. Att en människomassa kan betraktas som en psykologisk enhet, ett slags kollektiv personlighet, är en uppfattning som är allmänt erkänd av psykologer, vilka skildrat de massrörelser, masshysteri, betingade av skräck, hänförelse eller extas, som plötsligt, under vissa yttre inflytelser, kan gripa tusentals människor på samma sätt, som motsvarande känslor griper individen. (källa)
4. Persius var en ädel och ren natur, som tog starkt intryck av Stoas höga läror. Vi äger av hans hand en först efter författarens död utgiven samling satirer, saturarum liber, innehållande sex dikter. Dessa mottogs med livligt bifall av samtiden och var på grund av sitt starka moraliska patos mycket omtyckta även under medeltiden. Däremot har den nyare tiden ställt sig mera kylig mot Persius diktning, som visserligen vittnar om obestridlig talang och uppriktig hänförelse för det goda och ädla, men - i motsats till förebilderna Lucilius och Horatius - trots sin docerande ton saknar verklig livserfarenhet. På grund av hans benägenhet att snarare teckna abstrakta typer än ge konkreta, åskådliga bilder ur verkligheten har hans satirer karakteriserats som stoiska retorsövningar. Framställningssättet är sammanträngt och på grund av författarens förkärlek för omskrivande vändningar ofta dunkelt. (källa)