Vad betyder och hur uttalas infinitivform
Infinitivform uttalas in|fin|it|iv|form -en -er.
Ordformer och varianter av infinitivform
Singular
- infinitivform
- obestämd grundform
- infinitivforms
- obestämd genitiv
- infinitivformen
- bestämd grundform
- infinitivformens
- bestämd genitiv
Plural
- infinitivformer
- obestämd grundform
- infinitivformers
- obestämd genitiv
- infinitivformerna
- bestämd grundform
- infinitivformernas
- bestämd genitiv
Infinitivform är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet infinitivform
Ordet islām i infinitivform förekommer åtta gånger i Koranen. I Koranen som sådan förekommer dock ingen "institutionalisering" av ordet och dess avledningar, det vill säga att dessa enbart skulle beteckna profeten Muhammeds efterföljare, utan de används i generell och bokstavlig bemärkelse. Termerna muslim och islām syftar i Koranen på det allmänna tillståndet hos var och en "som underkastar [eller 'har underkastat'] sig" respektive "underkastelse under Guds vilja". I sura 3:19 heter det till exempel "För Gud är [den sanna] religionen underkastelse under Hans vilja" (Innad-Dīna 'indallāhil-'Islām).
Taggning (av engelskans tag, ung. märke, prislapp) är en klassificeringsmetod som innebär att man märker något med ett kategoriserande begrepp. I en ordlista kan exempelvis ordet vara taggas med begreppen "verb" och "infinitivform". Avsikten med taggningen är oftast att man sedan ska kunna inlemma den taggade entiteten i ett klassificeringssystem i någon form.
För att uttrycka händelser i framtiden används i svenskan inget särskilt futurum-tempus, utan de ovan nämnda samt infinitivformer används i olika sammansatta konstruktioner, ofta tillsammans med hjälpverb som ska eller kommer att (ex. på måndag ska jag göra det, på måndag gör jag det, på måndag har jag gjort det).
I svenskan används ingen särskild futurumböjning av verbet, utan övriga tempus samt infinitivformer används i olika sammansatta konstruktioner, ofta tillsammans med hjälpverb som ska eller kommer att (till exempel på måndag ska jag göra det, på måndag gör jag det, på måndag har jag gjort det). Dessutom är det vanligt att presens används även i futurumkonstruktioner – exempel: "på tisdag äter jag tidig lunch".
Mula, gnosa, grosa, gira, gôra, kröna, molla, mulla, mylla, möla, mölle, pula, purra, pöla, tryna, sylta och andra dialektala varianter, är att trycka ner någons huvud i snö eller att trycka upp snö i ansiktet på personen. På Åland används även uttrycket måda. I Österbotten och Nyland förekommer pesa, som är det finska ordet för "tvätta" med svensk infinitivform. När radioprogrammet Språket lät lyssnarna svara på en enkät år 2006, inkom 5 800 enkätsvar med totalt 95 olika ord.
Nygrekiskans formlära har till viss del bevarat den klassiska, men med ett antal förenklingar. Vissa former, framför allt inom verbböjningen, har försvunnit. Klassisk grekiska hade flera infinitivformer, som en utveckling inom Balkansprachbundet har nygrekiska ersatt infinitiven med en perifrastisk konjunktivform. Det klassiska språket hade ett komplext participsystem, medan nygrekiskan har ett enklare. Dualis har försvunnit som numerus. Inom substantivböjningen märks även dativs försvinnande.
Pluralböjning av verben förekommer i indikativ och imperativ. Pluralformen är i presens identisk med infinitivformen medan den i preteritum för svaga verb är identisk med singularformen. Starka verb har särskild pluralform i preteritum. Nö kåmma steinteN 'nu kommer flickorna', Dem djeeing först 'de gick först'. Plural imperativ ändas på -eN, med grav accent: KåmmeN och eteN! 'kom och ät!'.
På svenska är det verb vars infinitivform slutar på -s. Några exempel på är andas, färdas, hoppas, lyckas, som alla ser ut som passivumformer av aktiva verb (anda, färda, och så vidare). Dessa verb har en aktiv funktion i satser som "Vi andas luft", "De färdas snabbt", "Jag hoppas det", "Hon lyckas alltid", men det finns inte längre någon motsvarande aktiv form (*Vi andar luft, *Jag hoppar det). Dessa former fanns dock i fornsvenska och fortfarande i norska och danska (Vi ånder luft, Jeg håper det).
