Ingalunda Synonymer Betyder Uttal

• inte alls

Hur används ordet ingalunda

1. I de flesta av dessa tolkningar, särskilt i dem efter Schiller, röjer Törneblad en verkligen beaktansvärd talang och en språkvirtuositet, som på hans tid ingalunda hörde till de vanliga. Men detta slags författarskap gav inte bröd, utan endast vittert anseende. Törneblad måste därför även sysselsätta sig med skriftställeri av helt annat slag, som kunde påräkna uppmuntran av den stora allmänheten. Han författade sålunda en mängd lättare ströskrifter, romaner, satirer, konjunkturskrifter och dylikt, som visserligen köptes och lästes, men också snart glömdes. Sådana var de i Cederborghs stil skrivna romanerna Stora verlden (1812) och Friherre Dolk (1814–1815), som skildrar en i 1700-talets upplysningsfilosofi uppvuxen egoist, vidare Ett splitternytt extraordinärt beskattningsprojekt (samma år, med flera följdskrifter), Försök till ett svenskt critiskt reallexikon... af Benedetto Terzaruolo (3 häften 1813, ofullbordat), Tiden och Bonaparte (1814), Gubben med skåpet (1–3, 1818–1819), Fria tankar om det stockholmska polisväsendet (1819) och många andra. I striden mot Grevesmöhlen deltog Törneblad med iver och utgav jämte Hammarsköld Grevesmöhliana (1815), av vars 6 häften han även författat en stor del. (källa)
2. Bibeln, genmäler katolsk teologi, är inte den enda källan till den kristna uppenbarelsen. Därtill är Bibeln ingalunda entydig, utan måste uttolkas av kyrkan. Katolsk teologi räknar med två källor till uppenbarelsen: Bibeln och Traditionen (kyrkofäderna, liturgin, helgon och martyrer, påvars och kyrkomötens lärouttalanden genom seklerna). Bägge källor är knutna till läroämbetet, med andra ord påven och biskoparna i gemenskap med honom, och dess oföränderliga uttolkning. Kärnan i katolsk trosutövning är mässan, där Gud görs fysiskt närvarande. Romersk-katolska kyrkan menar slutligen att mässoffret förebådades av det gamla förbundets offerkult och utförligt beskrivs i bland annat Paulus brev. (källa)
3. Användningen av stuck har ingalunda varit begränsad till västvärlden. Såväl i islamisk, buddhistisk och mesoamerikansk byggnadskonst spelar stuck en viktig roll som dekorativt material. (källa)
4. "Någon 'kamp om tillvaron' i Handelstidningen vill jag ingalunda föra – Eva Brag som litteraturkritiker", Litteratur og Kjönn i Norden, Föredrag på den XX. studiekonferens i International Association for Scandinavian Studies (IASS), arrangerad av Institutt for litteraturvitenskap, Islands universitet, i Reykjavik 7–12 augusti 1994, Reykjavik 1996, s.542–548. (källa)
5. Hur lång Torsdrapan ursprungligen har varit vet ingen. Det som nu finns kvar, och som har bevarats i Skáldskaparmál, är 19 drottkvättstrofer och två helmingar. Diktens gåtfullhet hänger framför allt samman med den rebusartade kenningstilen, som här drivs nästan in absurdum. Kenningarna är oftast flerledade, det vill säga bild staplas på bild som staplas på bild. Detta ger ett massivt intryck som i hög grad påminner om barockens stilideal. Drapan skildrar hur Tor, under våldsam kamp mot naturkrafter och kaosmakter, uppsöker jätten Geirröd på dennes gård, och med sina asakrafter till sist lyckas förinta både jätten och dennes hemska döttrar. Denna Torsmyt har varit populär i senhednisk tid, en prosaskildring av samma myt men med något avvikande detaljer, finns också i Snorres Edda. Men Torsdrapan har en sällsam dubbelhet. Å ena sidan är den hållen i en mycket högstämd stil, å andra sidan är det anmärkningsvärt, som redan Finnur Jónsson påpekade, hur själva Torsgestalten, framför allt i de gåtfulla kenningarna, avmytologiseras och förmänskligas. Ohlmarks tolkar detta på följande sätt: "Eilif är ingalunda blind för (...) Tors mänskliga fel: han är lättlurad i sin sveklösa godtrogenhet, han är så övermodig att han håller på att gå under, (...) Men insikten om dessa karaktärsdrag snarast ökar skaldens kärlek till föremålet, guden kommer med sina mänskliga svagheter sin mänsklige dyrkare närmare.". (källa)
6. De nämnda kusinerna tillhör familjer av stridiga politiska trosbekännelser och visioner, varför de redan i dopet erhållit namn, som på en gång borde antyda och rikta de skilda politiska banorna, den ene Sture Engelbrecht, den andre Carl Gustaf. Snart visar sig de olika personligheterna hos de båda ynglingarna. Då C.G. väljer att göra sig oersättlig för en enligt honom vida underlägsen minister i både snille och talang, väljer istället S.E. att genom popularitetsjakt uppsvinga sig mot lycka och ära. De båda unga männen saknar ingalunda likheter. Energin och kraften att lyckas i sina företag kommer knappast av någon fosterlandskärlek, utan av äregirighet. Men innan de båda börjar uppträda på den politiska scenen, kommer de i bekantskap med en italiensk familj, en bekantskap som får ett avgörande inflytande på deras framtida öde. (källa)
7. Man gör dock von Troil orätt om man anser honom vara en servil lycksökare utan intresse för de kyrkliga uppgifterna. Han hade tagit starka intryck av tidsandan men saknade ingalunda personlig religion. Dock var hans intressen ursprungligen mera lärda och allmänt humanistiska. (källa)
8. Merete Mazzarella skrev i Upsala Nya Tidning att boken lika gärna kunde kallas mosaikroman som novellsamling. Hon beskrev den som "utomordentligt svensk, lågmäld, kontrollerad, precis, skenbart svalt registrerande". Mazzarella fortsatte: "Maktutövningen i samhället ter sig obegriplig intill rena godtycket: på Stockholms tunnelbanestationer kan man när som helst bli jagad och misshandlad –möjligen till döds – av SL-väktare, utan att det klargörs på vems uppdrag det sker kan man få besök av män som granskar ens hem och sedan bär ut ens värdeföremål. Men de säger i alla fall tack när de går för med ett undantag – en novell om en gerillagrupp som påminner om ISIL – skildras också våldet kontrollerat, lågmält, svenskt. Det hindrar ingalunda att det är mycket förstörelse: både riksdagen och Rosenbad sprängs, en kyrka sticks i brand, gravar förstörs, människornas förflutna, deras historia plånas ut. Det är desto sorgligare som de enda egentliga känslor personerna ger uttryck för är knutna till det förflutna, till barndomsminnen eller till föremål som de fingerborgar en gammal döende kvinna längtar efter." I Norrköpings Tidningar skrev Stig Hansén: "Jerker Virdborg har allt i sin hand, har rätt antal bokstäver i orden, tar elegant det välbekanta och lägger så många lager färg på det att man snart inte kommer ihåg hur det såg ut från början. ... Det som kan kallas samhällsproblem ligger nära, men så etikettsenkelt blir det aldrig. Snarare är det, märker jag när jag närmar mig slutet, så att vi ser Virdborgs skuggfigurer tills vi misstänker att vi ser oss själva och något börjar kännas mellan skulderbladen, just där som det är så skrämmande svårt att få undan det som kliar.". (källa)
9. Ryktbarast bland tortyrdomstolar var inkvisitionen. Dess viktigaste instruktioner härrör från Tomás de Torquemada (1484) och Fernando de Valdés (1561). Enligt den förre fick tortyren upprepas, endast ifall en avlagd bekännelse återkallades. Domarna fann då på den utvägen att kalla en förnyad tortyr "fortsättning". Vittnen kunde torteras om domaren misstänkte att de dolde sanningen. Hela systemet fick en typisk utveckling i Italien (framställd bl.a. i Farinaccius "Praxis et theoria criminalis", 1622). Man använde all grymhetens uppfinningsrikedom för att uttänka tortyrsätt. Bland sådana märks sträckbänk, den vid händerna upphängda kroppens uttänjning medelst vidhängda vikter, benets eller tummens sammanpressning i skruvstockar med avtrubbade taggar på insidan (spanska stöveln, tumskruven), bränning med eld under fotsulor och naglar eller i sidan, hunger och törst, bespisning med salt mat utan dryck, örfilande för att hindra offret att falla i sömn (utsträckt till sex-sju dygn, plägade sistnämnda tortyr ända med sinnesrubbning). Tillkallade läkare skulle tillse, att tortyren ej drevs så långt, att offret förlorade medvetandet eller gav upp andan. Torteringen föregicks av "territion" (avskräckning), i det att bödeln förevisade redskapen för den anklagade. Tortyren motsvarade ingalunda det ändamål, som med densamma avsågs. Var den anklagade oskyldig, fick han likväl undergå ett hårt lidande, endast av det skälet, att man ej visste, huruvida han begått brottet. Ofta hände också, att han, halvt vanvettig av smärtorna, pådiktade sig brottet, falskeligen uppgav medbrottslingar och så vidare. Å andra sidan brukade bovar på förhand systematiskt härda sig mot sådana smärtor för att vid behov kunna framhärda i sitt nekande. Och man kunde föga vänta, att den, som ej kuvades av fruktan för att bli halshuggen eller hängd, skulle rädas för tortyrredskapen. (källa)
10. År 1576 utnämnd till ståthållare på Kronobergs slott och lagman i Tiohärads lagsaga, och 1585 riksråd, upphöjdes Claes Bielke vid Sigismunds kröning till friherre, med Viks slott till friherreskap, och blev samma år lagman i Norrfinne lagsaga. Han ansågs för en rättskaffens och duglig man, fast ingalunda i själsgåvor jämförlig med sina bröder. (källa)