Inrikesfråga synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas inrikesfråga

Inrikesfråga uttalas in|rik|es|fråga.

Ordformer och varianter av inrikesfråga

Inrikesfråga är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet inrikesfråga

Efter andra världskriget upplevde Malta en turbulent period. Genom en författningsändring 1947 fick man ökad befogenhet att bestämma i inrikesfrågor. 1956 anordnades en folkomröstning angående ett förslag att knyta Malta fastare till det brittiska imperiet, vilket skulle ge Malta plats i det brittiska parlamentet. Majoriteten av de röstande svarade ja till förslaget, men eftersom valdeltagandet till följd av bojkott från Nationalistpartiet var lågt, så innebar det att ja-rösterna representerade en minoritet av de röstberättigade. Förslaget genomfördes inte.

Flera aktörer försökte ge paret Piper pengar och gåvor för att kunna köpa deras hjälp. Nils Reuterholm gav Piper hundra tunnor havre för att skaffa sig en plats i en planerad ambassad till Nederländerna 1697. Magdalena Stenbock skänkte sina dyrbara örhängen till Christina i utbyte mot att hon skulle övertala Piper till att rekommendera sin svärson Magnus Stenbock till att bli ny överste för Dalregementet. En fransk ämbetsman skrev en memorial om Pipers politiska gärning under åren före och runt 1700 och beskrev honom som lågutbildad och med låg börd, och med en girighet som var känd av både svenskar och utlänningar, vilket franska diplomater ville utnyttja. Men enligt ämbetsmannen hade fransmännen inte tillräckligt med medel för att kunna köpa Pipers stöd, och Piper ska ha använt deras mutförsök till egen fördel genom att berätta för Karl XII att han tackat nej för åtskilliga pensioner och gåvor och ville framstå som omutbar för kungen. Fransmännen såg en möjlighet att påverka den svenska politiken genom kungens nya krets av rådgivare och gjorde därför flera försök att knyta svenska ämbetsmän till sig. Polus, som ansvarade för utrikesfrågor, tycktes vara fransksinnad medan Piper, som ansvarade för inrikesfrågor, var svårare att beteckna. Därför försökte den franske ambassadören d'Avaux att göra honom positivt stämd mot Frankrike. Då det var svårt att få träffa Piper personligen försökte d'Avaux gå via Christina och gav henne små presenter, samt agerade för Pipers svärfar Olof Hansson, vilken hade gemensamma intressen med Piper i ett handelsfartyg som hade uppbringats i Frankrike. d'Avaux kontaktade Paris för att få fartyget fritt igen och förklarade för Piper hur man agerade å hans vägnar, och d'Avaux noterade att Piper tydligt uppskattade hanteringen. Piper godtog den här sortens hjälp men avvisade direkta mutor.

Oscar I (1844–1859) hyllade i olikhet mot fadern liberala idéer, men förmådde dock inte lösa representationsfrågan. Åtskilliga liberala reformer – indragningsmaktens upphävande, treåriga riksdagsperioder, kvinnors lika arvsrätt och myndighet, en på initiativ av Oscar I redan under hans kronprinstid igångsatt human reform av fångvårdsväsendet, fattigvårdens ordnande, det också från konservativt håll påyrkade avskaffandet av husbehovsbränningen samt lättandet av det merkantilistiska näringstvånget, det vill säga avskaffandet av skråväsendet - genomfördes emellertid under hans regering. Men nu tog den revolution i Sveriges kommunikationsväsen sin början, som järnvägsbyggandet innebar, och detta drog intresset från de mera politiska inrikesfrågorna.

Palme och Geijer dementerade allt som stod i artikeln, tillsammans med Stockholms polischef Hans Holmér, Geijers pressekreterare Ebbe Carlsson och Hans Dahlgren på regeringskansliet. Dementin utnyttjade två mindre sakfel i artikeln, men också, outtalat, det faktum att Palme kunde se av artikeln att Bratt inte haft tillgång till själva dokumentet och således befann sig i underläge. Att den tidigare statsministern direkt skulle kunna ljuga inför media på centrala punkter i en känslig inrikesfråga av denna art ansågs i Sverige vid denna tid otänkbart, men detta skedde alltså i alla fall, först dementerade Palme att det ens fanns någon promemoria, därefter både Palme och den nye statsministern Fälldin uppgifterna i promemorian.