Investiturstrid Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet investiturstrid

1. Investiturstriden (av investitur, den symboliska högtidliga insättningen av en person i ett kyrkligt ämbete), som pågick officiellt mellan ca 1075 och 1122 men kom att fortsätta under hela medeltiden, flammade upp på grund av det dittillsvarande bruket att furstar och stormän insatte präster i deras ämbeten. I bakgrunden fanns även en politisk och ideologisk strid mellan kejsare och påve om makten över kristenheten. Båda sidor menade att de fått makten från Gud. (källa)
2. Som det tidigaste konkordatet - det betecknas av samtida författare med namnet "concordia" - betraktas av gammalt det s.k. Wormskonkordatet (23 september 1122), som avslutade den tyska investiturstriden. Här förelåg ömsesidiga medgivanden formulerade i två "privilegia", påvens och kejsarens, som likväl ej uttryckligen hänvisar till varandra. Först den kyrkliga oppositionen mot kurians centralisationspolitik och de medeltida nationalstaternas begynnande konsolidering skapade i början av 1400-talet förutsättningarna för en verklig konkordatpolitik. (källa)
3. Oenighet om utnämningen av och stödet till underlydande i vasallstater respektive kyrkans biskopar gav upphov till investiturstriden mellan påven och regenterna i flera europeiska länder. (källa)
4. Mot 1200-talet börjar monarkier i Europa att skilja mellan övre och lägre regale. De övre regale var höghetsrättigheter, till exempel dömande, lagstiftande och verkställande makt. På den europeiska kontinenten tog sig de högre regalen uttryck i investiturstriden, där monarken hävdade sitt regale mot kyrkan. Från och med omkring 1200-talet började endast de lägre regalerna att innefattas i ordet regale. Dessa har definierats som inkomst- eller vinstgivande rättigheter som kronan tillerkänt sig med avseende på viss privat verksamhet. Detta innebar ett slags statligt överägande till allt som kunde ägas inom riket och allt som kunde ge en inkomst. För att bruka, tjäna sitt levebröd av, överlåta eller förändra det som var regale förutsattes dels tillstånd, dels ersättning till kronan. (källa)
5. William Blackstone hävdade i Commentaries on the Laws of England (1765–1770) att det i alla stater måste finnas en högsta, obetvinglig, absolut och okontrollerad auktoritet, vilket är vad som berättigar suveränen. Blackstone hävdade sålunda att inte monarken själv hade suveränitet, suveräniteten hade kungen i parlamentet (engelska: King-in-parliament). Politiska implikationer av statens suveränitet hade utretts mycket omfattande under medeltiden exempelvis av Augustinus, Tomas av Aquino, Marsilius av Padua och William Ockham, men då beträffande Guds suveränitet relativt den världsliga maktens (jämför investiturstriden), vilket sedermera inte minst manifesterades i ultramontanismen och gallikanismen. Medeltiden såg uppkomsten av flera absoluta monarkier men också av teokratier. Blackstones definition av suveränitet kan betraktas som en av de första moderna sådana, eftersom definitionen tillerkänner parlamentet makt vid sidan av monarken. Samtidens västerländska uppfattning av vad som utgör suveränitet och vilka inskränkningar av denna som legitimt kan uppkomma, härrör från Jean Bodin, Rousseau, Hegel och Hobbes. Enligt Bodin är förhållandet till lagen vad som skiljer suveränen från övriga människor i en stat: en furste, menar Bodin, är inte bunden att följa sina egna lagar, och har bara Guds lag eller naturrätten över sig, jämför juridisk immunitet. (källa)
6. Det moderna bruket av att stift brukar ledas av biskopar (till skillnad från abbotar) stammar från det Karolingiska riket på 700-talet då stiften utgjorde feodala områden (och därför snarare borde kallas biskopsdöme). Vissa stift blev rena biskopsdömen ledda av furstbiskopar, som ofta blev tillsatta av den tysk-romerske kejsaren, till exempel i Andorra (som än idag har en furstbiskop) eller Liège. Rätten att utse biskopar blev en tvistefråga mellan påvestolen och kejsaren som ledde fram till investiturstriden i slutet på 1000-talet. (källa)
7. Gregorius VII inledde en reform av kyrkan för att göra den självständig i förhållande till den världsliga makten, den så kallade gregorianska reformen. Detta ledde till en stor uppgörelse med kejsar Henrik IV under investiturstriden. Gregorius utgav 1075 Dictatus Papae. (källa)