Ivra synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas ivra

Ivra uttalas ivra -de.

Ordformer och varianter av ivra

Ivra är ett verb

Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.

Hur används ordet ivra

Under 1900-talet kom psykofarmaka i bruk, och ersatte delvis tvångströja och andra äldre metoder för att kontrolla patienterna. Mot bruket av tvångströja ivrade redan på 1850-talet John Conolly. Numera är tvångströjan utdömd ur vården. Den används ej i Sverige och i andra länder främst när medicinering är kontraindicerad, exempelvis för att skydda den sjuke mot sig själv, vid våldsamma självmordstendenser, efter kirurgiska ingrepp, när den sjuke söker avriva ett förband och så vidare.

Idén om folkhemmet började realiseras av socialdemokraterna efter 1932 års val, tillsammans med delar av den politiska mitten, Bondeförbundet (Centerpartiet), alltifrån krisuppgörelsen 1933 ("kohandeln") och i regeringssamverkan åren 1936–1957 (med undantag för perioden efter andra världskriget, 1945–1951), till exempel genom införandet av lagen om folkpensionering 1935, den lagstadgade tvåveckors-semestern 1938 och den allmänna sjukförsäkringen 1955. Huvudsyftet med den ekonomiska politiken, som till stor del byggde på ekonomen John Maynard Keynes stabiliseringspolitiska teorier (se keynesianism), var bekämpandet av arbetslösheten och genomförandet av den s.k. planmässiga hushållningen, för att – som det kom att heta i det socialdemokratiska partiprogrammet 1944 – "tillförsäkra alla medborgare en levnadsstandard svarande mot det gemensamma arbetets avkastning" (punkt VIII). Under den så kallade planhushållningsdebatten, under senare delen av 1940-talet, kritiserades denna politik skarpt av näringslivet och de borgerliga, folkpartiledaren Bertil Ohlin ivrade vid 1950-talets början istället för, vad han kallade, "ramhushållning". Denna debatt, och det allmänt förbättrade ekonomiska läget efter kriget, fick emellertid den socialdemokratiska regeringen att inställa planerade socialiseringar, av bland annat försäkringsbranschen, till förmån för utbyggnaden av den offentliga sektorn och transfereringssystemen (det icke behovsprövade barnbidraget infördes till exempel 1948), finansierade av höjda skatter.

Vem av dessa sex författare som skrivit vad är okänt, förmodligen är det ett lappverk, där alla författare bidrog till de olika kapitlen tillsammans. Den radikalaste bland de fem arkitekterna förmodas ha varit Uno Åhrén som hade tagit stort intryck av Le Corbusier. Den liberalaste var Gunnar Asplund och den som ivrade mest för standardiseringen av byggnadsdelar var Gregor Paulsson. Som en trolig följd av författarnas olika utgångspunkter innehåller boken även en del inkonsekventa resonemang, bland annat kring historiens roll (se nedan).

Simon nämns med detta namn i Matteusevangeliet 10:4, Markusevangeliet 3:18, Lukasevangeliet 6:15, och Apostlagärningarna 1:13. I olika översättningar benämns han seloten, ivraren och kananaios, dessa ord har samma innebörd, och kunde i sig betyda att han tillhörde seloterna, men det kan också anspela på att han innan han kallades till apostel ivrade för den mosaiska lagen. Enligt uppgift skall han dock inte varit selot. Somliga, som Hieronymus, har tolkat tillnamnet som att han var bördig från Kana. I östortodoxa kyrkan och orientalisk-ortodoxa kyrkan identifieras han med Nathanael av Kana, och grekisk-ortodoxa kyrkan menar att han är brudgummen i bröllopet i Kana.

Herbert var en ivrig filantrop, ivrade särskilt för bättre bostadsförhållanden åt jordarbetarna och främjade verksamt emigrationen till kolonierna. Florence Nightingales utsändande till fältsjukhusen under Krimkriget var hans verk, och undersökningskommissionen vitsordade sedermera hans nit och plikttrohet.

Han studerade i Åbo, Greifswald och Wittenberg och var, sedan han blivit magister, någon tid docent i Rostock. Hertig Karl, hos vilken han stod i mycken ynnest, anställde honom först som skolrektor i Strängnäs, men kallade honom sedan till sin biktfader och hovpredikant och utnämnde honom slutligen 1592 till superintendent i Mariestad. I denna befattning underskrev Matthias Marci följande år Uppsala mötes beslut, biträdde vid den anbefallda nya översättningen av Bibeln, visiterade flitigt församlingarna i stiftet och införde enhet i kyrkobruken. Genom hans omsorg inrättades Mariestads trivialskola och försågs med tillräcklig lärarpersonal. Han ivrade jämväl mycket för kyrkobyggnaden, men bortrycktes, innan den nått sin fullbordan, av pesten.

Eneroths arvingar överlät arrendet och sålde husen 1818 till justitierådet Gabriel Poppius. Genom kvittning av skattefordringar fick Poppius förvärva även jorden 1834. Han var vid sidan av sin ämbetsmannabana en föregångsman inom odlingsområdet som ivrade för ett rationellare jordbruk i Sverige. Han grep sig an odlingarna med stor frenesi och gjorde Kevinge till en mönstergård. På gårdens dåvarande ägor står Berzelii ek, som är naturminnesförklarad men numera i dåligt skick, en så kallad "trädruin". Gabriel Poppius dotter, Elisabet Johanna (Betty), gifte sig 1835 med kemisten Jöns Jacob Berzelius. Enligt sägnen skedde förlovningen under den eken. Paret Berzelius vistades långa tider på Kevinge som utgjorde deras sommarresidens.

Náprstek tvingades efter 1848 års politiska händelser att utvandra till USA, där han verkade än som kroppsarbetare, än som journalist eller bokförläggare och studerade sociala förhållanden. Efter återkomsten till Böhmen (1858) inrättade han en slöjdskola och ett industrimuseum och skänkte till staden Prag sina synnerligt rikhaltiga samlingar av etnografiska föremål, fotografier och litteratur från alla världsdelar, vilka kom att placeras i ett hus, som han också skänkte åt staden. Han ivrade även för kvinnofrågan och andra humanitära reformer. Askan av hans i Gotha brända kropp förvaras i Prags industrimuseum.

Stenhammar blev student i Uppsala 1801, magister (primus) 1809 och docent i fysik där 1810. Han anställdes som gymnasieadjunkt i Linköping 1811 och utnämndes till lektor i historia där 1822 och (under tiden prästvigd 1813 och prebendekyrkoherde i Törnevalla samt honorarie prost 1820) till kyrkoherde i Häradshammar och Jonsberg 1828. Under fem riksdagar (1834–1850) var han framstående ledamot av prästeståndet och av statsutskottet, 1837 var han statsrevisor. I början hörde han till oppositionen, som då ivrade för allehanda samhällsförbättringar, men med sin konservativa läggning övergick han småningom till en konservatism, som inte ville veta av några nyheter. Under sin riksdagstid var han en flitig brevskrivare, och med stöd av hans korrespondens utgav hans son, Evald Henning Theodor Stenhammar, i tre band 1902–1903 Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet i bref till hemmet och vänner i hemorten (omfattande tiden 1834–1851).

Ivra på Engelska

hurry