Katarer synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas katarer

Katarer uttalas katar|er [-a´r-] plural.

Katarer betyder (hist.) medlemmar av religiös rörelse.

Ordformer och varianter av katarer

Katarer är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet katarer

Dualismen var den gamla persisk-orientaliska, nära besläktad med den gnostiskt inriktade manikeismen, varför katarerna också betecknats som nymanikéer. Grundtanken var den eviga motsatsen mellan en god och en ond gud, av vilka den senare skapat jorden, materien, och där håller människosjälarna fångna i kroppens band. Den gode guden hade sänt Jesus i en skenkropp för att lära människorna vägen till frälsningen. Denna väg innebar materiens övervinnande, försakelse av alla jordiska ägodelar och njutningar.

Då oppositionen mot kyrkan och anslutningen till de katariska idéerna ofta hade framträtt utan direkt historiskt samband på olika platser, fick rörelsen formen av ett flertal sekter med olika namn och till det yttre olika utseenden. I Italien kallades katarerna patarener (troligen efter stadsdelen Pataria i Milano), i Nederländerna piphler (troligen en förvanskning av paulicianer), i en del av Frankrike tisserands ("vävare", eftersom det bland vävarna fanns ett stöd för den nya rörelsen). I södra Frankrike var de kända under namnet albigenser, efter staden Albi. Mycket utbredd var också beteckningen "bulgari", en antydan om rörelsens historiska utgångspunkt.

Den fullkomliga försakelsen av all jordisk egendom, äktenskap och köttätande ålåg inte hela församlingen, utan endast några få, de fullkomliga (perfecti). Bland perfecti upptogs man genom det för katarerna mest egendomliga bruket av deras enda sakrament, consolamentum, andedopet – dop, konfirmation, prästvigning och (om det mottogs på dödsbädden) sista smörjelsen i en enda ritual genom handpåläggning av de närvarande perfecti. Både män och kvinnor kunde ta emot andedopet.. Efter consolamentum tog de avstånd från alla materiella ägodelar och levde ett mycket enkelt och andligt liv och avstod från att äta kött. Som prästvigda kunde de resa omkring två och två och ge andlig tröst till lokalbefolkningen, alltid på det lokala språket och inte som den katolska kyrkan på latin, eller förmedla andedop. Många tog detta dop på dödsbädden på grund av den kraftigt förändrade livsföring det innebar. Andra försatte sig efter att de andedöpts i endura, det vill säga de svälte sig till döds (en av katolikernas huvudanklagelser mot katarerna). Bland perfecti var katarernas kringvandrande apostlar bärarna av hela rörelsen. De var vandrarpredikanter. Den stora massan, de troende (credentes), kunde i det yttre förbli i sina yrken och i katolska kyrkan, bara de sökte sin andliga vård hos sina apostlar.

Trosriktningens framträdande borde ha ett sammanhang med kvarlevande rester från gamla kyrkans manikeism, särskilt i Spanien och södra Frankrike. Den viktigaste influensen kom dock från Balkanhalvöns paulicianer och bogomiler, vilkas läror importerades genom köpmän och studerande, och senare genom korstågen. Katarerna stod alltså även historiskt i förbindelse med äldre orientaliska religioner.

Deras hastiga segertåg genom Europa berodde på, att Romersk-katolska kyrkan under sin kamp för ekonomisk och politisk makt alltmer förlorade förmågan att tillfredsställa folkets religiösa behov. Den världsförsakelse som katarerna visade fick på så sätt en dragningskraft. Tillströmningen till åskådningen blev störst mot slutet av 1100-talet. I Italien behärskade katarerna städerna, bestämde över tillsättningen av ämbetsmän och avskaffade i Rom den officiella katolska tideräkningen. I södra Frankrike var de förhärskande, och verkar där ha bildat en fast organiserad kyrka med vigda biskopar och påve. Rörelsen bredde även ut sig över Spanien, Tyskland, och enligt uppgifter, även till Rhen och till Nederländerna och in i England.