Vad betyder och hur uttalas konungaförsäkran
Konungaförsäkran uttalas kon|unga|för|säkr|an.
Ordformer och varianter av konungaförsäkran
Singular
- konungaförsäkran
- obestämd grundform
- konungaförsäkrans
- obestämd genitiv
- konungaförsäkran
- bestämd grundform
- konungaförsäkrans
- bestämd genitiv
Plural
- konungaförsäkringar
- obestämd grundform
- konungaförsäkringars
- obestämd genitiv
- konungaförsäkringarna
- bestämd grundform
- konungaförsäkringarnas
- bestämd genitiv
Konungaförsäkran är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet konungaförsäkran
Konungaförsäkran, kungaförsäkran, handfästning, valkapitulation, kallades i Sverige fram till 1975 den förpliktelse som kungen hade att avlägga vid sitt trontillträde, att som regent fullgöra de med ämbetet förenade plikterna, och att samtidigt ej heller överskrida desamma. Konungaförsäkran innebar att kungen lovade att till exempel inte starta anfallskrig utan att rådfråga riksdagen och regeringen, och att i övrigt följa grundlagarnas stadgar. Till konungaförsäkran hörde även den mer högtidliga kungaeden.
Med undantag av Karl XII har samtliga regerande svenska kungar och drottningar sedan 1594 avgivit en konungaförsäkran. Den senaste svenske monarken som avgav en konungaförsäkran var Carl XVI Gustaf 1973. Nuvarande lagstiftning påbjuder inte Kungaförsäkran, dock finns inget annat stadgat om Konungs eller Drottnings tillträde än en kort rad i 1974:års riksdagsordning, vilken anger att framtida monarker vid tillträde kan avge en s.k. ämbetsförklaring inför riksdagen. Lagstiftningen förbjuder alltså inte framtida monarker att avlägga en Kungaförsäkran.
Detta ledde till att tronkandidaterna i valmonarkierna avtvingades konungaförsäkringar, valkapitulationer, som beredde stormannaklassen stora fördelar inte bara på kungamaktens, utan också på statens bekostnad. Så var till exempel fallet i Danmark, till dess enväldets kongelov (1665) en gång för alla bestämde kungens makt. I allmänhet gjorde arvmonarkins och den starka furstemaktens uppkomst vid nyare tidens början slut på konungaförsäkringar av ovan nämnda slag, och efter den konstitutionella monarkins seger har en ed på författningen av kungen vid tronbestigningen trätt i stället för både dem och de gamla konungaederna.
Till följd av föreningen med Danmark blev lagfästandet för Norge betydelselöst, men den svenska konungabalkens utförliga i 7 punkter avfattade konungaed har inneburit fröet till hela vår följande konstitutionella utveckling. Så länge Sverige hade inhemska kungar, hindrades också härigenom uppkomsten av aristokratiska konungaförsäkringar, då kungarna valdes, men Albrekt av Mecklenburg måste (1371) avge en konungaförsäkran, som gjorde rådsaristokratin härskande, och under unionen med Danmark gav bristen på en fast unionsordning rådsaristokratin tillfälle att genomdriva konungaförsäkringar till unionsförhållandenas ordnande, men på samma gång till utvidgande av sin egen makt på konungens och det allmännas bekostnad.
Carl XVI Gustaf svor sin konungaförsäkran inför Statsrådet i Konseljsalen på Kungliga slottet onsdagen den 19 september 1973.
