Krigstjänst synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas krigstjänst

Krigstjänst uttalas krigs|tjänst.

Ordformer och varianter av krigstjänst

Krigstjänst är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet krigstjänst

En kungörelse, SFS 1938:623, beslutad den 21 oktober 1938, löd på följande sätt: "Med anledning av internationell överenskommelse om nonintervention i Spanien har den 5 mars 1937 utfärdats lag (nr 61) angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m.m., vilken lag jämlikt en av Kungl. Maj:t samma dag utfärdad kungörelse trätt i kraft den 7 mars 1937. Lagen skall enligt lag den 25 februari 1938 (nr 54) äga fortsatt giltighet till och med den 28 februari 1939 eller den tidigare dag Konungen förordnar. Enligt 1 § förutnämnda lag skall svensk medborgare, som tager värvning till krigstjänst i Spanien, straffas med fängelse i högst sex månader eller dagsböter. I anslutning till planer för hemsändandet av utländska frivilliga i det spanska inbördeskriget finner Kungl. Maj:t gott förordna, att den, som efter att före denna dag hava tagit värvning till krigstjänst i Spanien återvänder till Sverige, skall vara fri från åtal för brott varom ovan nämnts." Vissa ledamöter av konstitutionsutskottet kritiserade åtgärden, och framförde bl.a. att "ett abolitionsförfarande var direkt stridande mot lagens uttryckliga formulering och att amnesti i stället bort komma till användning".

Alsnö stadga från 1280 är det äldsta regleringen av adelns privilegier, men har mer karaktären av kompensation. De som ägde jord och utförde tyngre krigstjänst kallades adel.

En person eller ätt kunde stiga i rang på olika sätt och låg- och högadel utgjorde på 1400-talet 0,5-2% av befolkningen i Europas större länder, varav högadel knappt en tiondel, och hälften av all jord i England tillhörde adeln. Genom sammanslagning av mindre riken vid arv eller giftermål kunde större bildas. Titlar gavs som belöning för krigstjänst för de styrande, och man köpte sig positioner med strategiska äktenskap, där man betalade skyhög hemgift för att ens dotter skulle få gifta sig med en högt rankad yngling. Ekonomiska medel kunde användas på olika sätt för att stiga i hierarkin, tillsammans med slughet och ibland fabricerade släkttavlor. Men genom duglighet steg t.ex. familjen de la Pole från fiskare till hertig på fem generationer, i William de la Pole, 1:e hertig av Suffolk.

Liksom i Danmark (för även där användes hafnæ som beteckning för en sådan underavdelning) tycks varje hamna haft skyldighet att uppsätta en man. Dessutom ålåg det hamnan att efter ett visst mått bidraga till utrustning och proviant åt manskapet (att utgöra skipvist). Så bestämmes det till exempel i Södermannalagens add. 2, att "skiolder ok suærð, spyut ok iarnhatter" (sköldar och svärd, spjut och järnhattar") skulle vara "hamnu vapn" ("hamna vapen") och att vissa pund fläsk och smör skulle utgå från varje hamna. Hamnan var även uppbördsdistrikt och synes i denna egenskap fortsatt att finnas, även sedan inga skatter utgick efter hamneindelning. Denna indelning tycks för övrigt ha haft betydelse även för utförandet av andra aktiviteter än de som gällde sjökrigstjänst. Så föreskrivs det i Södermannalagens add. 12, att "spitalin skal hafua en span korn aff hvarre hafno". En hel del som rör hamneindelning är fortfarande oklart, och olika skribenter har framfört delvis olika tolkningar.

Det var franska revolutionen, som åter väckte den allmänna värnplikten till liv. Först vädjade man till frivilligheten (1791). Men då denna utväg inte räckte till tillgreps även tvångsrekrytering (1792), och slutligen skedde 1793 uppbåd i massa, varefter genom 1798 års konskriptionslag alla män mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst. Medelst denna allmänna värnplikt (tillsammans med värvning) fyllde Napoleon I sina härar, och då de inkallade soldaterna tämligen godtyckligt hölls kvar i tjänst, betydde bestämmelsen om tjänstetidens begränsning inte mycket. För att kunna motstå de franska härarna nödgades övriga stater så småningom byta ut värvningen mot allmän värnplikt, vilket fullständigt skedde vid Preussens resning 1813 (se Lantvärn). Den nya anordningen sattes fullständigt i system genom de preussiska rekryterings- och lantvärnslagarna 1814 och 1815, som införde allmän värnplikt utan rätt att "sätta man i sitt ställe". Därvid kunde dock ej på långt när alla värnpliktiga inkallas till verklig tjänstgöring, oaktat tjänstgöringstiden nedsattes ända till två år. I alla övriga stater på Europas fastland byggdes härordningen efter 1815 också på allmän värnplikt (med rätt till friköpning eller att sätta man i stället), varvid dock i allmänhet endast ett mindre antal manskap inkallades i tjänstgöring och där kvarhölls längre tid eller ock en del manskap ersattes med sådana, som gjorde tjänst in i andras ställe eller mot betalning kvarstannade. Genom dylika åtgärder kom man småningom ifrån värnpliktens grundsats om allas lika skyldighet mot staten och från fördelen att äga en talrik, ungdomsfrisk och kraftfull armé.