Vad betyder och hur uttalas långvårdsmedicin
Långvårdsmedicin uttalas lång|vårds|med|ic|in.
Ordformer och varianter av långvårdsmedicin
Singular
- långvårdsmedicin
- obestämd grundform
- långvårdsmedicins
- obestämd genitiv
- långvårdsmedicinen
- bestämd grundform
- långvårdsmedicinens
- bestämd genitiv
Långvårdsmedicin är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet långvårdsmedicin
Långvårdsmedicin (långvårdssjukhus) var en medicinsk specialitet som tillkom år 1969. Specialiteten härstammar från kronikervården, som var ett begrepp som tillkom på 1920-talet. Man ansåg att kroniskt sjuka var i behov av längre tids sjukhusvård, men att denna typ av vård kunde tillgodoses utanför akutsjukvårdens ramar. Specialiteten var en utveckling av invärtesmedicinen.
Långvårdsmedicinen gavs i uppdrag att sköta långvårdsmedicinska kliniker, som ofta kunde vara annex till akutsjukvården. På långvårdsklinikerna kunde patienter med kroniska sjukdomar vårdas under lång tid, ibland för återstoden av sina liv. Diagnosgrupper som var vanliga vid dessa kliniker var demenssjukdomar, tillstånd efter stroke, ortopediska och reumatiska sjukdomar, samt tumörsjukdomar.
Differentieringen av långvårdsmedicinen fortsatte mot särskilda rehabiliteringsavdelningar, demensutredning och vård i livets slutskede. Den 1 januari 1992 genomfördes den s.k. ÄDEL-reformen, vilken bl.a. resulterade i att boende för kroniskt sjuka äldre överfördes till primärkommunernas ansvar, medan de mer specialiserade utrednings-, rehabiliterings- och behandlingsfunktionerna kvarstannade inom landstingen. Samtidigt ändrades den medicinska specialitetens namn från långvårdsmedicin till geriatrik.
