Vad betyder och hur uttalas lantbruksingenjör
Lantbruksingenjör uttalas lant|bruks|ingenj|ör.
Ordformer och varianter av lantbruksingenjör
Singular
- lantbruksingenjör
- obestämd grundform
- lantbruksingenjörs
- obestämd genitiv
- lantbruksingenjören
- bestämd grundform
- lantbruksingenjörens
- bestämd genitiv
Plural
- lantbruksingenjörer
- obestämd grundform
- lantbruksingenjörers
- obestämd genitiv
- lantbruksingenjörerna
- bestämd grundform
- lantbruksingenjörernas
- bestämd genitiv
Lantbruksingenjör är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet lantbruksingenjör
Örebros snabba befolkningsutveckling kring sekelskiftet 1900 ledde till att stadsplanerarna sökte nya områden för stadens expansion. År 1888 hade en stadsplan upprättats för Väster. Mot mitten av 1890-talet hade inom de östra delarna av staden påbörjats en byggnadsverksamhet som man ansåg sig borde kontrollera. År 1897 inkom till stadsfullmäktige två olika förslag till stadsplan för Öster. Det ena var signerat stadsingenjör Gustaf Bergh och det andra lantbruksingenjör John Sundberg. Den slutliga utformningen torde ha blivit en kompromiss mellan de båda förslagen, med tillägg av andra ändringsförslag som tillkom senare. Stadsplaneområdets östra gräns utgjordes av Slussgatan. En nämnd utsågs för att föreslå namn på gator, torg och parker. Stadsplanen fastställdes den 4 maj 1900.
Historiskt användes beteckningen statsagronom i Sverige för statligt anställda agronomer som bedrev undervisning eller teknisk rådgivning åt jordbruket. Även länsagronomer förekom med motsvarande roller. Från början av 1900-talet betecknades dessa tjänster istället lantbruksingenjör och statskonsulent.
Tandberg utexaminerades från Ås lantbrukshögskola 1871 och var därefter verksam som lantbruksingenjör och lantbrukskonsulent. Under sin anställning 1893-1918 i centralförvaltningen i Kristiania, från 1905 som lantbruksdirektör, var han den drivande kraften i arbetet på norska lantbrukets utveckling. År 1899 upprättade han Hallingdals folkemuseum. Bland hans skrifter märks Haandbog for landmænd (tillsammans med Nils Ødegaard, 1880) och Kortfattet veiledning i bygningsvæsen paa landet (1885, tredje upplagan 1901).
