Litteraturhistorisk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet litteraturhistorisk

1. Filologi i inskränkt bemärkelse blir därmed en underavdelning av vetenskapen om den mänskliga kulturen. Det torde emellertid vara omöjligt att tillfredsställande definiera filologi eller avgränsa den mot andra kulturgrenar, då termen från början ej var skarpt begränsad, sedermera har den förskjutits högst väsentligt. På många håll gör man filologi liktydigt med språkvetenskap, medan andra sätter dessa båda som varandras motsatser. Numera anses filologi som sammanfattningen av språk- och litteraturvetenskapen, med lingvistik och litteraturhistoria, folkloristik, mytologi med mera som särskilt differentierade discipliner. Som centrum betraktas då studiet av litteraturen, varvid textkritik och interpretation är de båda huvudgrenarna. I fråga om äldre kulturstadier är förbindelsen mellan språk- och litteraturstudiet trängre och nödvändigare än i fråga om yngre perioder, då källor allmänt sett är rikare och pålitligare. Det har framhållits att samarbete är nödvändigt, lingvisten kan inte umbära de skriftliga källorna, vilkas tolkning ej är möjlig utan litteraturhistorisk metod, medan litteraturhistorikern å sin sida måste förlita sig till filologen för grundläggande textbehandling, för kännedomen om den allmänna beskaffenheten av en tids språkbruk och fastställandet av det individuella språket, stilen, som är föremål för stilistiken. (källa)
2. Han var under en följd av år verksam vid olika tidningar, bland andra "Augsburger Allgemeine Zeitung" och "Hamburger Korrespondent", sist vid "Blätter für litterarische Unterhaltung" i Leipzig. Av hans skrifter kan i första hand nämnas de intressanta avhandlingarna Bücher und Menschen, Deutschlands jüngste Litteratur- und Kulturepoche, tragedierna Heinrich IV, Christiern II och Das Täubchen von Amsterdam, de humoristiska romanerna Justus und Chrysostomus, Gebrüder Pech, Johannes Mackel och Fritz Beutel samt Gedichte och Balladenchronik. I litteraturhistorisk riktning utgav han Ernst Schulze, nach seinen Tagebüchern und Briefen (1855), Schillers und Körners Freundschaftsbund (1859) och Hausschatz der deutschen Humoristik (2 band, 1860). Som kritiker bibehöll han sitt anseende långt in på 1900-talet. (källa)
3. Tiotalsförfattare eller Tiotalister är en litteraturhistorisk benämning på 1910-talets svenska litteratur och författare, i första hand de som följde tiden i samhällsfokuserade, realistiska författarskap. (källa)
4. Utopi och klarsyn (svensk översättning 2001) är en litteraturhistorisk och idéhistorisk redogörelse i vilken Magris behandlar Goethe, Linné, Strindberg, Thomas Mann med flera, och för ett rättsfilosofiskt resonemang på den klassiska antikens grund. I denna finns kapitlet Samernas Homeros om samernas diktning, som också givits ut av Johan Turi i En bok om samernas liv. (källa)
5. Sládkovičs förnämsta verk är den episka dikten Detvan (1853), som innehåller folkskildringar med naturbilder. Av patriotiskt innehåll med panslavistisk färg är även de berättande dikterna Milica (1858) med motiv från Serbien, Svätomartiniáda (1861) och Gróf Mikuláš Šubić Zrínsky na Sihoti (1866). Hans samlade dikter utgavs 1899 i två band med biografisk och litteraturhistorisk inledning av J. Škultetý. Jämte Pavol Országh Hviezdoslav ansågs Sládkovič som den främste skalden bland slovakerna. (källa)
6. Nittiotalet är en litteraturhistorisk term för det svenska 1890-talet. Nittiotalet var en reaktion mot åttiotalets debattinriktade Brandes-inspirerade realism och naturalism. Eran inleddes 1888 med Verner von Heidenstams Vallfart och vandringsår. Perioden efterträddes av dekadenslitteraturen som gjorde sitt första inträde i svensk litteratur 1895 med Hjalmar Söderbergs Förvillelser. (källa)
7. Emilie Flygare-Carlén: en litteraturhistorisk studie. Stockholm, Bonnier, 1932. (källa)
8. Balzac är från litteraturhistorisk synpunkt viktig, då han var den förste, som i Frankrike odlade det i litterär avsikt nedskrivna brevet och som i hög grad bidragit till den klassiska franska prosastilens utveckling. Han har dock ansetts vara en frasmakare, som ägnade all uppmärksamhet åt att skapa välbyggda och välklingande satser. Balzacs främsta arbeten är Lettres (1624) och Le Prince (1631). (källa)
9. Från allmänt litteraturhistorisk synpunkt viktigare är historien om Panchatantras öden i Västerlandet. Äran att ha klargjort dessa tillkommer i främsta rummet Th. Benfey, som nedlagt resultatet av sina undersökningar i sitt stora arbete "Pantschatantra" (I-II, 1859) samt i inledningen till Bickells edition av "Kalilag und Damnag" (1876), med resultat refererade av Keith-Falconer i hans upplaga av den senare syriska versionen "Kalilah and Dimnah or the fables of Bidpai" (1885). Faserna i historien om Panchatantra kan i korthet sammanfattas under följande punkter. (källa)
10. Slutpunkten för den romantiska epoken är flytande. Som litteraturhistorisk period tar den slut under 1820-talet, men många romantiska drag finns kvar i litteraturen genom hela 1800-talet, till exempel intresset för nationellt ursprung och historia, nyfikenheten på det undermedvetna och förgudandet av konsten. Ett exempel är den våg av nationalromantik som drog fram genom Europa under slutet av 1800-talet. Inom populärkulturen, i till exempel gottköpsromaner och balladhäften, fanns de romantiska temana kvar men gick under de nedsättande benämningarna biedermeier eller kitsch. (källa)