Vad betyder och hur uttalas läpprundning
Läpprundning uttalas läpp|rund|ning.
Läpprundning betyder (språkv.).
Ordformer och varianter av läpprundning
Singular
- läpprundning
- obestämd grundform
- läpprundnings
- obestämd genitiv
- läpprundningen
- bestämd grundform
- läpprundningens
- bestämd genitiv
Läpprundning är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet läpprundning
På latin skedde en dissimilation av /kʷiŋkʷeː/ där första stavelsens labialiserade /kʷ/ delabialiserades och dissimilerades från andra stavelsens /kʷ/, och resulterade i /kiŋkʷeː/, vilket senare blev italienskans cinque och franskans cinq. Enligt Ohalas modell sprider sig läpprundningen från båda klusilerna genom koartikulation till vokalen emellan. Lyssnaren har därför svårt att avgöra vilket ljud läpprundningen kommer ifrån. Lyssnaren hyperkorrigerar därför och antar att läpprundningen beror på influens från labialiseringen i andra stavelsen, och tar inte hänsyn till labialiseringen i första.
Det bakre sj-ljudet [ɧ] är dorsovelart, det vill säga uttalas med tungryggen (dorsum) höjd mot gomtaket (velum), vanligtvis med medföljande labiodental friktion [ɧᶠ] och läpprundning [ɧᶠʷ]. Graden av läpprundning varierar dialektalt, sydsvenska dialekter sägs ha mera framträdande läpprundning, medan tungryggsartikulationen överväger i götamålsdialekter, vilket gör att det bakre sj-ljudet i dessa dialekter kan låta mera "raspigt" (närmare tyskans ach-ljud). Viss läpprundning förekommer dock hos alla talare, och för dem som har det blir ofta den labiodentala förträngningen den primära artikulationen, vilket gör att sj-ljudet ibland uppfattas som ett sorts f-ljud (labiodental frikativa) av andraspråksinlärare. Olika dialekter och olika talare varierar alltså i vilken av den velara artikulationen och den labiala (labiodentala) som är övervägande. I centralsvenska är båda artikulationerna lika viktiga och ljudet kan därför där klassificeras som labial-velart.
Tjocka (velara eller velariserade) konsonanter har en tydlig velar glidning (ett mycket kort vokalliknande ljud) före främre vokaler, som låter ungefär som [w] i engelska water, men utan läpprundning. IPA-symbolen för detta ljud är [ɰ]. Därför uttalas naoi /n̪ˠiː/ "nio" och caoi /kiː/ "sätt, vis" som [n̪ˠɰiː] och [kɰiː]. Detta glidljud labialiseras (uttalas med läpprundning, som i [w]) efter labiala konsonanter, så att buí /bˠiː/ "gul" uttalas [bˠwiː].
Anticipatorisk koartikulation: Titta i en spegel och uttala de två orden "sil" och "syl". S-et i "sil" har ingen läpprundning, men i "syl" uttalas s-et med en kraftig läpprundning – nämligen den som vi behöver för att säga det följande ljudet "y". Det spelar ingen roll för det svenska s-et om det uttalas med en eller utan läpprundning, så följande vokalens läpprundning får gärna börja lite tidigare.
