Medintressent Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet medintressent

1. Zincks köp av malmgården gick tillbaka och från Anna Cruus gick gården sedan i arv till hennes dotter Anna Fleming. Först 1736 såldes den av Anna Fleming och hennes make, fältmarskalk Hugo Johan Hamilton, till Christer Robsahm och två av hans medintressenter, Anders Berch och Olof Siöberg. (källa)
2. Andry Dress kom till Sverige 1622 med Louis De Geer och hans svåger Steven Gerards sedan han i Amsterdam slutit ett fyraårigt avtal om anställning hos Willem de Besche. 1624-1627 var han förvaltare vid Åkers styckebruk. Kort därefter övergick dock Dress i Louis De Geers tjänst, men startade dock snart egen bruksverksamhet, om än i fortsatt nära samarbete med De Geer och de Besche. Från 1628 arrenderade Nora och Lindesbergs bergslager jämte Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar tillsammans med sin svåger Jan Schaeij och den Christoffer Geijer. Kompanjonerna var i de kontrakt de skrivit om arrendet förpliktigade att sälja allt sitt järn till De Geer och de Besche, men sommaren 1631 tecknade de ett nytt kontrakt med kronan varvid de blev direktleverantörer av krigsmateriel. Detta ledde till en konflikt med de gamla kompanjonerna, som dock 1634 avslutades genom en kompromissuppgörelse. Dress fick dock fortsätta att sälja krigsmateriel till kronan, om än med De Geer som medintressent. Även i fortsättningen kom de dock att råka i konflikt, bland annat angående skötseln av Torshälla snidverk. Från 1630 var Dress ägare till ett flertal hammare och hyttor i Fellingsbro, Linde och Nora socknar, de största Hammarby och Rockhammar. 1650 erhöll han bergsfrälse bland annat på dessa hamrar. Genom att knyta förbindelser med De Geers konkurrent Joakim Danckwardt lyckades han vinna inflytande även i andra bergslag, bland annat i öster- och Västernärke, som han arrenderade av kronan 1632-1634. Från 1641 erhöll han rätt att tillsätta sin egen fogde över de arrenderade området, även om hans val skulle godkännas av landshövdingen. Av räkenskaperna framgår att över 90 % av kanonkulorna till svenska armén under 1630-talet levererades från Dress bruk. Därutöver var han även den främste leverantören av harneskplåtar men även annat stål, spik, och olika former av råjärn. Dress produktion medförde ett hårt uttag ur bergslagsskogarna, Gyttorps bruk måste redan under 1640-talet lägga ned produktionen på grund av att man då saknade ved. (källa)
3. Den första provbrytningen i Gällivare genomfördes 1735 av kapten Carl Johan Thingwall, som inlämnade prover till bergmästaren Seger Svanberg och erhöll mutsedel. Thingwall fick också ett privilegium för en masugn och två hamrar, men då han själv saknade pengar för att bygga upp någon verksamhet sålde han 1738 privilegiet till konstmästaren Abraham Steinholtz. Två år senare tog Jonas Meldercreutz kontakt med Steinholtz och blev medintressent i bolaget. Meldercreutz och Steinholtz anlade tillsammans Meldersteins bruk vid Bjurån strax uppströms utloppet i Råneälven. År 1741 kom verksamheten vid hammaren igång. Då fanns emellertid ännu ingen masugn där malmen från Gällivare kunde smältas, utan tackjärn köptes från Mellansverige. Under tiden byggdes en masugn i Strömsund, några kilometer nordost om Råneälvens utlopp i Bottenviken. Masugnen i Strömsund togs i bruk 1745. Malmtransporterna från Malmberget till masugnen i Strömsund och vidare till Meldersteins bruk var dock både omständliga och kostsamma. Samer anlitades för att transportera malmen med ren och ackja de tio milen från gruvorna till lappmarksgränsen, där bönder tog över och forslade malmen vidare sex mil med häst till masugnen i Strömsund. Enligt andra uppgifter skedde omlastningen vid Degerselet i Råneälven. Oavsett vilket gjorde transporterna att det blev mycket dyrt att utnyttja malmen från Malmberget. Området som Thingwall mutade in döptes omsider till Tingvallskulle. (källa)
4. Winkel, som var son till godsägare Adolf Winkel och Oline Roulund, blev polyteknisk kandidat 1865, var ingenjörsassistent i Ivigtut 1866–1867, vid järnvägsanläggningar på Själland 1868–1870, vid olika järnvägsentreprenader 1870–1878, medintressent, tillsammans med bland andra Fritz Johannsen och William Werner, i ett entreprenadföretag för järnvägsanläggningar 1878–1901 och ägare av Dybvad Hovedgård från 1900. Han var medlem av Fjerritslev–Nørresundby–Frederikshavnsbanens direktion 1899–1907, av Skagensbanens styrelse från 1901, av Dansk Ingeniørforenings styrelse 1901–1910, av styrelserna för Privatbanernes Ulykkesforsikringsforening och Privatbanernes Pensions- og Enkekasse samt av Privatbanernes representation. (källa)