Nedåt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet nedåt

1. Kulorna i den undre gruppen har var och en värdet 1 (när den är skjuten uppåt mot skiljelisten mellan grupperna), eller värdet 0 (när kulan är skjuten i riktning nedåt mot ramen). (källa)
2. Gemsen igenkänns på sina korta, rakt uppåtriktade horn, vilka har spetsen böjd i krok bakåt och nedåt. Kroppslängden sträcker sig till 1,1 meter. Höjden över bogarna når upp till 75 centimeter. Vikten kan uppgå till 45 kilogram. Hornen är ca 25 centimeter långa. Pälsen är ganska tjock, och dess färg är växlande, under sommaren är den smutsigt rödbrun eller roströd med en svartbrun rand utefter ryggen och undertill ljust rödgul. Om vintern är djuret mörkbrunt eller glänsande brunsvart och på buken vit. (källa)
3. kroppen är på ovansidan glänsande stålblå, en färg som gradvis, nedåt buken, övergår i ljust rosa. (källa)
4. Glidflygplan är roderstyrda luftfartyg som har en begränsad segelflygförmåga. Gravitationen driver dem nedåt-framåt, medan lyftkraft för att hålla dem flygande samtidigt genereras. De delas in i två typer, enkla glidflygplan och lastglidflygplan. Det är skillnad på glidflygplan och segelflygplan och inom flyget skiljer man dessa kategorier åt. Glidflygplan kan inte användas för längre sträckflygningar utom möjligen i bergsmiljö med sammanhängande kraftig uppvindsområden på grund av sämre glidtal (prestanda). Därför används nästan uteslutande segelflygplan som kan nyttja termik för att vinna höjd. Glidflygplan finns och används mera av historiska föreningar eller av historiska skäl. Glidflygplan tillverkas knappast längre. (källa)
5. Golv är den horisontella yta som avgränsar ett rum nedåt. Vård, underhåll och rengöring av golv är underlag för en omfattande industri, där slitage, estetik och kemikalier behöver samordnas för bästa effektivitet. Traditionellt har golv hållits rena med hjälp av knäskurning, men numera finns även andra metoder. Golv förekommer ofta (men inte alltid) tillsammans med Tak och/eller Vägg. (källa)
6. Granen är sambyggare (monoik). När kotten är mogen, spärrar den ut sina fjäll vid torr väderlek. Eftersom den hänger med toppen nedåt faller fröna ut. De sjunker långsamt, precis som lönnens och asken frukter, på grund av den snabba rotation som under fallet åstadkoms av den stora, tunna hinnan. Detta för fröspridningen så viktiga bihang utgörs av en från kottefjället lossnande lamell. Frön från gran (och tall) är alltså med avseende på sin spridning virvelfrön. (källa)
7. De yngsta blommorna hänger nedåt mot stjälken, men de äldre reser sig allt mera upp för att slutligen i fruktstadiet stå styvt upprätt, tryckta mot varandra. Fröhuset mognar inneslutet i blomfodret. Det öppnar sig med fem flikar i toppen. Till följd av såväl dess form som dess ställning kan fröspridningen endast ske då stjälken kraftigt stöts eller skakas, till exempel av blåsten. (källa)
8. I Skandinaven var vass det tidigaste taktäckningsmaterialet. Odling av råg började först i tidig medeltid. Vasstak hade den största utbredningen vid kuster och sjöar medan halmtak förekom mest i jordbruksbygder. Stråtak har en god isoleringsförmåga mot kyla och värme. Stråtak bör läggas på tak som har en lutning av minst 45 grader för att få en bra avrinning, ju större lutning desto bättre livslängd på det lagda taket. Buntar med halm läggs flera lager över varandra med rotändan nedåt och förskjutning samt binds på slanor eller läkt som vilar på takets åsar. En vanlig tjocklek är cirka 60 centimeter. Vass läggs däremot i ett lager. (källa)
9. Ledtapparnas ledytor är platta och ovala. De övre ledytorna är riktade bakåt, uppåt och något medialt och de nedre riktade framåt, nedåt och något lateralt. (källa)
10. Man anser att hillebarden i Europa under 1200-talet utvecklats ur skäggyxan. Yxbladet gjordes bredare nedåt och dess övre del utbildades till en stötklinga. De äldsta hillebarderna var huvudsakligen huggvapen även om de också kunde användas till att stöta med. Det var ett "fruktansvärt vapen med vilka schweizarna klöv även de bäst utrustade motståndare som med en rakkniv och högg dem i stycken" enligt en samtida krönikör i början av 1300-talet. Senare under detta sekel när rustningarna nära nog helt kom att bestå av järnplåt och huggen inte längre blev så verksamma förbättrades i stället stötförmågan hos vapnet genom utformningen av stötklingan. Man försåg även vapnet baktill med en horisontellt utstående pik som användes av vapnets bärare, hillebardjären, till att hugga med och till att dra ned ryttaren av hästen. Under 1400- och 1500-talen utvecklades hillebarden i en mängd olika varianter påverkade dels av motståndarens skyddsvapen, dels av de olika tidernas stridssätt. (källa)