Partipolitisk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet partipolitisk

1. Senare på kvällen föreslog talmannen riksdagen "att till ny statsminister utse Ola Ullsten, som avser att bilda en folkpartiregering i vilken kan komma att ingå personer utan partipolitisk förankring" (prot. 1978/79:11). Anförandet innehöll således en väsentlig skillnad mot 1976: talmannen lämnade uppgift om den nya regeringens sammansättning i samband med förslaget. Denna ordning har därefter följts av talmännen. (källa)
2. Kungen är numera skyldig att betala skatt och i likhet med andra svenskar har kungen och hans familj rösträtt, av hävd och som en konsekvens av den opolitiska hållningen brukar de emellertid avstå från att använda denna rätt. Det finns visserligen ingen regel om att kungen inte får uttala sig i politiska frågor, men en väletablerad och okodifierad norm inom svensk politik (Torekovskompromissen) innebär att han inte offentligt tar ställning i samhällsfrågor med partipolitisk laddning. När kungen eller drottningen (hans maka) har gjort uttalanden i samhällsfrågor har detta ofta lett till negativ kritik i media, dock utan någon större effekt på deras popularitet, enligt mätningar som har gjorts vid dessa tillfällen. (källa)
3. Han hade partipolitisk erfarenhet, och hade som ledarskribent ett brett politiskt ämnesval. Hans stil var omisskännlig, även osignerade ledarartiklar uppfattades av läsarna som typiska Leif Carlsson‑artiklar. Enligt Svenska Dagbladets förre chefredaktör Gustaf von Platen var han och Olof Lagercrantz den svenska "pressens två mest lysande stilister". Han var enligt Dagens Nyheter "en av den svenska tidningsvärldens stora stilister och företrädare för en bildningsvärld som inte längre är gångbar ens i SvD". Leif Carlssons bildningsvärld var djupa kunskaper i Europas kristna kulturarv, han forskade i Sveriges latinskspråkiga disputationslitteratur men övergick till journalistik när doktorsavhandlingen förelåg i korrektur. (källa)
4. Boken hade fram till maj 2009 sålts i runt 50 000 exemplar. Det faktum att Eberhard inkluderade den svenska arbetsmarknadslagstiftningen bland sina exempel fick vissa att hävda att Eberhard drev partipolitisk debatt med högerinriktning, men han har själv hävdat att så inte är fallet. Eberhard själv säger i en intervju från 2009 att Socialdemokraterna "är ett helt trygghetsfixerat parti", men tycker sig samtidigt se likheter mellan sitt budskap och "gammal socialdemokratisk arbetarmoral" och att Per Albin Hansson "nog ha varit överens med honom om det mesta". (källa)
5. Thorbjörn Fälldins andra regering var liksom Regeringen Fälldin I en majoritetskoalition och bestod slutligen av 21 statsråd varav ett saknade partipolitisk förankring. Centerpartiet hade sju statsrådsposter inklusive statsministerposten, Folkpartiet fem och Moderata samlingspartiet åtta. Statsråd och föredragande i vissa justitieärenden samt energifrågor var det opolitiska statsrådet och kammarrättspresidenten Carl-Axel Petri. (källa)
6. När Hjalmar Branting förberedde sig för att avgå som statsminister efter valförlusten 1920 manövrerade han för att blockera en högerregering med Ernst Trygger, vilket av taktiska skäl även låg i Arvid Lindmans intresse. Första kammarens talman Hugo Hamilton och den avgående utrikesministern Erik Palmstierna, vilka hade goda kontakter med Gustaf V, kom att få ett avgörande inflytande över vem som skulle bli regeringsbildare. Kungen övertalades av dessa att inte konsultera partiledarna och inte uppdra åt någon av dem att pröva förutsättningarna för en partipolitisk regering. Den liberale ledaren Nils Edén hölls ovetande om samtalen. I parlamentarismens första kris var det ironiskt nog högerledarna som krävde att dess principer efterföljdes och socialdemokraterna som aktivt motverkade detta. Liberalerna anklagade socialdemokraterna för att ha svikit parlamentarismen. (källa)