Vad betyder och hur uttalas prästkonung
Prästkonung uttalas präst|kon|ung.
Prästkonung betyder (hist.).
Ordformer och varianter av prästkonung
Singular
- prästkonung
- obestämd grundform
- prästkonungs
- obestämd genitiv
- prästkonungen
- bestämd grundform
- prästkonungens
- bestämd genitiv
Plural
- prästkonungar
- obestämd grundform
- prästkonungars
- obestämd genitiv
- prästkonungarna
- bestämd grundform
- prästkonungarnas
- bestämd genitiv
Prästkonung är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet prästkonung
Deras ledare tog titeln Munhu Mutapa. Kung Mutota och hans son kung Matope utökade sitt rike omkring 1425 så att det sträckte sig långt över det guldrika landet, ut mot östkusten, och större delen av södra Afrika, i princip hela dagens Zimbabwe och delar av dagens Moçambique. Riket kallades Wilayat'ul mu'anamutapah efter kungens titel mwanamutapa, "herren över de plundrade länderna". När portugiserna kom till området kallade de landet Monomotapa och trodde att det var prästkonungen Johannes land.
Melkisedek (Malki-tzédek, hebreiska מלכי־צדק, "Min kung ärättfärdig"), är en man och/eller en titel för en prästkonung som omnämns i Första Moseboken, där han framträder inför patriarken Abraham. Melkisedek kallas kung av Salem (vilket tros vara Jerusalem)" och "präst för den allrahögste" (Första Mosebok 14:18). Han nämns även i Hebreerbrevets sjunde kapitel samt i Psaltaren 110, vilken Jesus hänvisar till i Matteusevangeliet 22:41-46, Markusevangeliet 12:35-37 och Lukasevangeliet 20:41-44.
Hierokrati har genom historien ofta uppträtt tillsammans med monarki. I det gamla Egypten och i Inkariket betraktades monarken (farao, inkakonungen) under perioder som prästkonung. I det kristnade Europa pågick under medeltiden en maktkamp mellan konungarna och påven i Rom, som kunde bannlysa en konung. Under medeltiden hade första ståndet tidvis mer att säga till om än adeln, särskilt som det var ärkebiskopen eller någon annan representant för den katolska kyrkan som krönte konungen.
