Ramhushållning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ramhushållning

1. Socialdemokraternas krav på planhushållning, uttryckt i 1944 års partiprogram och i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, i syfte att åstadkomma en jämnare fördelning av produktionsresultatet, kom emellertid att mildras efter Andra världskriget, samtidigt som de föreslagna socialiseringarna av försäkringsbolagen och branschrationaliseringarna inställdes. Detta berodde dels på det allmänt förbättrade ekonomiska läget efter kriget men även på den så kallade planhushållningsdebatten (eller PHM, planhushållningsmotståndet), som fördes åren före, och särskilt intensivt vid valet 1948, då hård kritik riktades mot socialdemokraterna av den borgerliga oppositionen, ledd av folkpartiledaren, den tidigare nämnde Bertil Ohlin, som istället kom att förespråka "ramhushållning", det vill säga att samhället skulle ha en kapitalism utan interventioner som regleras via ramlagar istället för statliga ingripanden i ekonomin. Den "planmässiga hushållningen" kom därefter istället att ge namn åt socialdemokraternas mindre omfattande regleringsambitioner . Vattendelaren mellan partierna var inte längre huruvida staten skulle lägga sig i näringslivet, utan i hur hög grad och hur genomgripande den skulle göra det. (källa)
2. Idén om folkhemmet började realiseras av socialdemokraterna efter 1932 års val, tillsammans med delar av den politiska mitten, Bondeförbundet (Centerpartiet), alltifrån krisuppgörelsen 1933 ("kohandeln") och i regeringssamverkan åren 1936–1957 (med undantag för perioden efter andra världskriget, 1945–1951), till exempel genom införandet av lagen om folkpensionering 1935, den lagstadgade tvåveckors-semestern 1938 och den allmänna sjukförsäkringen 1955. Huvudsyftet med den ekonomiska politiken, som till stor del byggde på ekonomen John Maynard Keynes stabiliseringspolitiska teorier (se keynesianism), var bekämpandet av arbetslösheten och genomförandet av den s.k. planmässiga hushållningen, för att – som det kom att heta i det socialdemokratiska partiprogrammet 1944 – "tillförsäkra alla medborgare en levnadsstandard svarande mot det gemensamma arbetets avkastning" (punkt VIII). Under den så kallade planhushållningsdebatten, under senare delen av 1940-talet, kritiserades denna politik skarpt av näringslivet och de borgerliga, folkpartiledaren Bertil Ohlin ivrade vid 1950-talets början istället för, vad han kallade, "ramhushållning". Denna debatt, och det allmänt förbättrade ekonomiska läget efter kriget, fick emellertid den socialdemokratiska regeringen att inställa planerade socialiseringar, av bland annat försäkringsbranschen, till förmån för utbyggnaden av den offentliga sektorn och transfereringssystemen (det icke behovsprövade barnbidraget infördes till exempel 1948), finansierade av höjda skatter. (källa)
3. Efter krigsslutet överlade Per Albin Hansson och Ohlin om möjligheten att bilda en koalitionsregering. Vänsterfalangen inom socialdemokratin hade dock en ideologi som Ohlin inte ville ställa sig bakom med en underordnad ställning i regeringen, varför han valde att i stället gå i opposition i riksdagen. Som oppositionsledare blev han den starkaste rösten emot Socialdemokraternas planer på socialisering, och i stället för planhushållning förordade han en blandekonomi med ett minimum av statlig intervenering i den fria ekonomin, eller "ramhushållning" som han själv benämnde detta system. Därmed kunde samarbetet med Gunnar Myrdal inte fortsätta, och det utspelades häftiga debatter dem emellan i plenisalen. Hans socialliberala åskådning blev mycket populär, och hans parti fick fyra gånger större mandat andrakammarvalet 1948 än föregående val. Som riksdagsman i andra kammaren var han ledamot av statsutskottet, första särskilda utskottet, talmanskonferensen och av utrikesutskottet. (källa)