Samhällsförbättring Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet samhällsförbättring

1. Stenhammar blev student i Uppsala 1801, magister (primus) 1809 och docent i fysik där 1810. Han anställdes som gymnasieadjunkt i Linköping 1811 och utnämndes till lektor i historia där 1822 och (under tiden prästvigd 1813 och prebendekyrkoherde i Törnevalla samt honorarie prost 1820) till kyrkoherde i Häradshammar och Jonsberg 1828. Under fem riksdagar (1834–1850) var han framstående ledamot av prästeståndet och av statsutskottet, 1837 var han statsrevisor. I början hörde han till oppositionen, som då ivrade för allehanda samhällsförbättringar, men med sin konservativa läggning övergick han småningom till en konservatism, som inte ville veta av några nyheter. Under sin riksdagstid var han en flitig brevskrivare, och med stöd av hans korrespondens utgav hans son, Evald Henning Theodor Stenhammar, i tre band 1902–1903 Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet i bref till hemmet och vänner i hemorten (omfattande tiden 1834–1851). (källa)
2. En engelsk munk, Pelagius, framställde omkring sekelskiftet år 400 en lära som gick ut på att människan lär sig synden från det omgivande samhället och av människorna. Pelagius lade tonvikten på människans fria vilja att välja mellan ont och gott, och ansåg att människan av egen kraft kunde välja det goda. Religionens roll i detta sammanhang var främst moralisk: att lära oss vad som är gott, så att vi skall kunna följa det. Denna positiva lära ansågs problematisk i det att den gjorde nåden till ett enkelt instrument för samhällsförbättring, inte en övergripande förvandling av människan. Den lämnade också frågan öppen varför Kristus dog på korset, eftersom människan kan frälsa sig själv. Kyrkofadern Augustinus, biskop av Hippo i Nordafrika (nuvarande Tunisien), bekämpade häftigt pelagianismen och lyckades få honom utdömd av kyrkan (vid konciliet i Kartago 417). (källa)
3. Le Play och hans lärjungar står nära den ekonomiska liberalismen, men undviker det ytterliggående "laissez faire" och skiljer sig skarpt från den optimism, som var särskilt kännetecknande för den ekonomiskt liberala skolan i Frankrike. Avgjord motståndare till socialismen, motsatte sig han statsingripanden utom i vissa undantagsfall. Vägen till samhällsförbättring, till "den sociala freden", låg för honom i åtlydnaden av tio Guds bud, i självhjälp och i arbetsgivarnas omsorg om sina arbetare. Synnerlig vikt lade han vid faderns myndighet inom familjen - hans familjeideal var "la famille souche", en mellantyp mellan den patriarkaliska och den moderna familjen med ett på faderns fria urval byggt fideikommissväsende - samt vid arbetsgivaren-mästarens myndighet på arbetsplatsen. (källa)
4. Redan i unga år var Vilhelm Ekensteen både rörelsehindrad och synskadad. Det fick hans politiska ådra att fundera över hur det i framtiden skulle se ut för honom själv och andra personer med funktionsnedsättningar. Tankarna resulterade i boken På Folkhemmets bakgård som gavs ut 1968. Han menade att 50- och 60-talens svenska samhällsförbättringar inte kom alla medborgare till del och att personer med funktionsnedsättningar inte uppfattades som fullvärdiga människor. Han lanserade i boken ett nytt begrepp, det relativa handikappbegreppet, där handikapp inte är en individuell egenskap. Det är istället en egenskap i samhället som utgör hinder för den enskilde individen. Fokus lyftes därmed från individen mot samhället. Den tankesynen blev grunden till att Vilhelm Ekensteen, Per Wickenberg och Mai Almén bildande aktionsgruppen Antihandikapp 1969. Både boken och gruppen väckte stor uppmärksamhet genom ett revolutionärt synsätt och genom att frågorna politiserades. De flyttades från att vara "vårdfrågor" till att bli samhällsfrågor. (källa)