Samhörighet Synonymer Betyder Uttal

• brödraskap
• frändskap
• gemenskap

Hur används ordet samhörighet

1. Idén med grannskapsenheter växte fram i början av 1900-talet som en protest mot rutnätsplanen och ansågs vara mer lämpad för gemenskap och samhörighet. Först diskuterades detta bland sociologer men anammades snart av arkitekter. Rörelsen går tillbaka till den amerikanska sociologen och stadsplaneraren Clarence Perry vars idéer från tidiga 1900-talet inarbetades 1928 i regionalplanen för New York. Stadsplanen med dess öppna ytor skulle uppmuntra till dialog och genom detta skulle demokratiska processer växa fram, menade man. (källa)
2. Pontus Teiler menar att arbetslöshet, utslagning och isolering är viktiga orsaker bakom huliganism som gör att huliganer söker gemenskap och samhörighet i fotbollsfirmorna. Även andra undersökningar har visat att huliganer till övervägande del kommer från grupper som är socialt marginaliserade, som har lägre utbildning och sämre livschanser. En medlem i firman "Wisemen" (IFK Göteborg) säger att det var gemenskapen som gjorde att han fastnade i våldet. (källa)
3. Kickoff, en inledning på en aktivitet. Vanligt förekommande benämning för en konferens, fest eller annan aktivitet som markerar början på den årliga verksamheten inom ett företag eller en organisation. En kickoff förenas ofta med olika sorters aktiviteter, exempelvis teambuildingaktiviteter, ämnade att skapa en känsla av samhörighet och för att förmedla företagets eller organisationens målsättningar och visioner för det kommande året. (källa)
4. Kärlek är ett spektrum av känslor och attityder som präglas av ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller en nation, mot mer allmänna konkreta ting som naturen eller en sportklubb eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen. Kärlek i dess olika varianter är ett ofta återkommande tema inom litteratur, film och sång. (källa)
5. Exilen medför ofrivillig förlust av språklig, social och kulturell samhörighet och förankring. I många länder har exilanter möjlighet att ansöka om asyl som ska skydda dem mot att utvisas tillbaka till det land som de flytt ifrån och där deras rättssäkerhet hotas. (källa)
6. Henrik av Lettlands krönika från 1200-talet är ett av de viktigaste dokumenten om livernas historia. Efter det gick det 350 år innan det publicerades betydande litteratur om liverna. Thomas Hiärne (1638–1678) behandlade Kurlands och Livlands liver i sin egen krönika över Livland. Tjugo år efter Hiärnes död utkom P. Einhorns Historia Lettica och A. L. Schlözers studier av liverna. August Wilhelm Hupel (1737–1819) berättade i sina verk om liverna och deras språk och betonade folkets och språkets samhörighet med övriga östersjöfinska folk och språk. Heinrich von Jannau (1753–1821) undersökte den liviska dialekten i området Salats och dess kopplingar till estniskan, och höll liviskan som en föregångare till estniskan, vilket senare visades vara felaktigt. Anders Johan Sjögren företog upptäcktsresor i Lettland under åren 1846 och 1852 och undersökte liviskans östra och västra dialekter och dess talare. Efter att Sjögren dött fortsatte Ferdinand Johan Wiedemann hans arbete utifrån det material Sjögren samlat. Wiedemann publicerade år 1861 det stora verket Joh. Andreas Sjögren's Livische Grammatik nebst Sprachproben, som gjorde liviska känt som ett av de östersjöfinska språken. Efter Wiedemann studerades liverna av Eemil Nestor Setälä, som samlade liviska berättelser, ordspråk och folksånger. (källa)
7. Med partiets nya uppsving sammanföll en begynnande reaktion mot merkantilismen, och i mössornas led fanns företrädesvis förfäktarna av en friare näringslagstiftning, av tryckfrihet och personlig rättssäkerhet, fastän dessa idéer hade förespråkare även bland hattarna och därför tydligen trängde fram oberoende av partigrupperingen. Det yngre mösspartiet var liksom det äldre ett fredsparti, men denna programpunkt var i början av 1760-talet inte någon egentlig åtskillnad från hattarna, som dåmera även de ville fred, om de också starkare betonade försvarets stärkande. Men av gammal samhörighet med det förra mösspartiet samt avoghet mot hattarna och Frankrike trädde mössorna efter Katarina II:s tronbestigning (1763) åter i förbindelse med Ryssland, opererade med ryskt och engelskt guld i den inre partikampen och råkade allt mer under Rysslands ledning, så att den ryske ministern i Stockholm slutligen framstod som partiets egentlige chef. (källa)