Självägande Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet självägande

1. Segregation i städer har förekommit sedan långt tillbaka. Babylon i forntida Mesopotamien var indelad i kvarter. De yttre kvarteren var tillgängliga för alla och de inre endast för makten – kungligheterna och prästerna. I de senare medeltida städerna såg flera städer ut på liknande sätt. Stadskärnorna beboddes av rika och de yttre områdena beboddes av fattiga. I Sveriges landsbygder bodde självägande bönder längs bygatan, medan jordbrukets underklasser bodde i gränsområdet mellan skog och jordbruksmark, i byns utkanter. (källa)
2. Stövare har funnits i Sverige sedan flintlåsgevärets intåg i början av 1600-talet. Den svenska stövarstammen grundades på 1600-talet och 1700-talet på hundar som fördes hem från krigen i Europa. Den mest berömde av dessa stövare torde vara Karl XII:s (1682-1718) hund Pompe som ligger begravd vid Karlbergs slott i Solna. Bland de hundrastyper som utgör grunden för den svenska stövarstammen kan nämnas holsteinerbracke, hannoveransk heidebracke och kurländsk stövare. Fram till 1789 var jakten förbehållen kungahuset och adeln. När den självägande allmogen fick jakträtt ökade behovet av stövare. (källa)
3. Att arrendera jordbruksmark, som var vanligt i det feodala Europa, förekommer fortfarande, men idag mot kontant betalning till jordägaren. I dag arrenderar självägande bönder ofta tillskottsmark av personer som äger jordbruksmark, men som inte driver eget jordbruk (exempelvis någon som lagt ner sin gård, eller ärvt mark). Detta kallas för sidoarrende och är mycket vanligt, dessa löper vanligen på 1-5 år. Bönder som arrenderar jordbruksmark med bostad (gårdsarrende) förekommer i viss utsträckning, även om jordägarnas tveksamhet inför arrendatorns mycket starka besittningsskydd har gjort det mer ovanligt. Ofta är det stift och liknande institutioner som upplåter gårdsarrenden på långa kontrakt (vanligen 5 eller 10 år). (källa)
4. Landsköp förbjöds utom i Norrland, varmed en specialisering och ett strikare genomfört ståndssamhälle uppkom. Med 1617 års riksdagsordning fick bondeståndet en lagstadgad rätt att delta i riksdagarna under egen talman, och deras villkor förbättrades med det ökade inflytandet. Vasatidens ekonomiska politik gynnade dock kronans inkomster, industrier och handel på böndernas bekostnad, till exempel genom kvarnkommissionen 1697 då väder- och vattenkvarnar avgiftsbelades och förutsatte tillstånd. Hur länge det funnits en åtskillnad mellan krono- och skattebönder är ovisst men var en realitet redan med Gustav Vasa, då det till de icks självägande bönderna hörde arbetsplikt ho frälset. 1652 ägde adeln 40% av all mark i landet, dock var detta koncentrarat till södra och mellersta delarna. Husesyn var en rättslig åtgärd som utfördes på gårdar som brukades av annan än jordägaren. Karl XI:s husesynsordning från 1681 reglerade hur sådana gårdar skulle underhållas. (källa)
5. En domkyrka är ett självständigt och självägande rättsubjekt och har inte sorterat under någon församling, efter reformationen har domkyrkoförsamlingen firat sina gudstjänster där. Domkyrkan har haft ett eget förvaltningsorgan (domkyrkostyrelse, domkyrkonämnd, domkyrkoråd) fristående från församlingens kyrkoråd och haft en särskild befattningshavare, domkyrkosysslomannen, som haft ansvaret för dess ekonomi, skötsel och vård. De under 1900-talet tillkomna stiften i Sverige, Luleå (1904) och Stockholm (1942), har ej haft sina stiftshelgedomar i formell mening reglerade som domkyrkor, även om de har sådan benämning. (källa)
6. Att en arbetare i Skandinavien kan ha en högre livsinkomst än vissa akademiker reflekterar att socioekonomisk position beror på fler variabler än löneinkomst. Även längre tillbaka i tiden uppstår problem med en klassindelning, till exempel när det gäller de ofta självägande bönderna i det svenska bondesamhället. Det är alltså inte lätt att dela upp befolkningen i klasser ur socialgruppsperspektiv, men något enklare ur ett ekonomiskt maktperspektiv. (källa)
7. I svenska språket var odalman eller odalbonde en självägande bonde vars arvejord gått i arv i flera generationer. Begreppet står i motsats till arrenderande bönder, exempelvis kronobönder. (källa)
8. Självägande är en historisk term som betecknar en lantbrukare eller bonde som själv ägde sin jord, i Sverige skattebonde, och som därför inte var arrendator eller ingick i ett godssystem som landbo. (källa)