Vad betyder och hur uttalas språkhistorisk
Språkhistorisk uttalas språk|hist|or|isk -t -a.
Ordformer och varianter av språkhistorisk
Språkhistorisk är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet språkhistorisk
Högtyska syftar i språkhistorisk mening på de tyska dialekter som undergått den högtyska ljudskridningen, i motsats till de lågtyska språken. Högtyska talas i södra och mellersta Tyskland, samt i Schweiz och Österrike, medan lågtyska talas i norr, det tyska standardspråket är högtyskt, men ljudförändringarna har i vissa fall gått längre i de sydligare dialekterna än de har i standardtyskan.
Laryngalteorin är en språkhistorisk teori om det indoeuropeiska urspråket, som först formulerades av den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure 1878. Den beskriver ett antal hypotetiska konsonanter, så kallade laryngaler, som fanns i urspråket, men som med få undantag inte har bevarats i de indoeuropeiska dotterspråken. Nutida språkhistoriker antar i allmänhet att det fanns tre laryngaler, som brukar betecknas *h₁, *h₂ och *h₃. Det är inte känt, annat än i mycket grova drag, hur konsonanterna uttalades, och ordet laryngal, som också har betydelsen glottal konsonant, används främst av historiska skäl.
Ett av de mest omdebatterade verken av Tacitus är den etnografiska De origine et situ Germanorum (Germania) från 98, där olika folkslag gemensamt kallade germaner, och deras kultur beskrivs. Germanska etnologer och nationalister har sedan 1600-talet försökt enas om tolkning av denna, och den har haft en avgörande betydelse för de nationella identiteter som berörs, men var fundamental även för germansk språkhistorisk normalvetenskap och på senare tid framför allt inom arkeologin.
I samlingen Fjeldblomster (1813) finns det värdefullaste av hans verskonst. Dramat Præsten i Hallingdal eller hævnen (1825) har däremot blott litteraturhistoriskt intresse. Munch utgav kvartalsskriften "Saga" (3 band, 1816-20), vars första band innehåller en anmärkningsvärd språkhistorisk uppsats om Levninger af Nordens gamle tungemaal udi Norges provindsial-dialecter.
Modala hjälpverb i språkhistorisk belysning. Avhandling från Göteborgs universitet (2014).
Accenterna har också kallats enstavighets- och tvåstavighetsaccent eftersom de uttrycker en skillnad mellan tvåstaviga (stège, stège-n) och enstaviga ord (steg, stég-en). En helt förutsägbar förklaring ger dock inte de namnen. Böjningssuffix, i ord som hoppet, fisken, träden, gör alltså inte ord tvåstaviga i accenthänseende. Däremot har tvåstaviga, presensböjda verb med -ar i de flesta varianter av svenska accent 2 (grav): hoppar, räknar, talar (liksom -ar i pluralböjning: fiskar). Men verb med presensform på -er har i princip alltid accent 1 (akut): läser, springer. Att de senare, närmast mot förmodan, har enstavighetsaccent kan ges en språkhistorisk förklaring, men bidrar till att accentsystemet kan verka oförutsägbart för andraspråkstalare.
