Stamförvant Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet stamförvant

1. Från 200-talet och framåt finns ett flertal dokumenterade gotiska härjningståg i Romarriket och konflikter med romerska härar som utföll till goternas fördel. Genom romerskt inflytande vann arianismen tidigt insteg bland dem, och detta föranledde, att en del under ledning av biskop Wulfila omkring 348 lämnade sina stamförvanter och flyttade in i det romerska Mesien (nuvarande Bulgarien), efter vilket land de erhöll namnet mesogoter (de kallades även gothi minores, "de mindre goterna") och där de sedan i århundraden fortlevde som ett fredligt herdefolk. Bland folkets huvudmassa, som kvarstannade i Dacien (i Rumänien och östra Ungern), uppträdde en av hövdingarna, Atanarik, som ivrig förföljare av de kristna (369-372), under det att en annan hövding, Fritigern (Friþigern), som i ett krig med honom (369-372) understöddes av romarna, verkade för kristendomen. (källa)
2. Enligt den grekiska sägnen var jonerna en av de tre huvudstammar, i vilka det grekiska folket var delat, ursprungligen bosatta på nordkusten av Peloponnesos, i det landskap som senare fick namnet Achaia. Akajerna, som måste vika från sina gamla hemvist i södra delen av halvön för de invandrande dorerna, undanträngde nämligen i sin ordning jonerna, och dessa ska då ha sökt tillflykt hos sina stamförvanter i Attika och på Eubea, varifrån skaror av joner gått över till Mindre Asien och där grundat de joniska kolonierna. (källa)
3. Messenien beboddes i äldsta tid av lelegiska och aioliska stammar. Under mykensk tid (cirka 1600-1100 f.Kr.) var landskapet tätbefolkat, och Pylos var dess viktigaste ort. Efter dem kom (enligt den traditionella tidsbestämningen omkring 1100 f.Kr.) de norrifrån invandrande dorerna, vilka där liksom i Lakonien och Argolis gjorde sig till herrar i landet. Emellertid synes doriseringen ha varit långt mindre fullständig än i Lakonien, och till sina doriska stamförvanter i detta land stod messenerna av gammalt i ett spänt förhållande, vilket ledde till de för Messeniens utveckling ödesdigra tre messeniska krigen. Det första av dessa (enligt vanlig beräkning 743-724 f.Kr.) slutade, trots den messeniske anförarens Aristodemos tapperhet och uppoffringar, med Messeniens underkuvande, och många messener utvandrade till Argos och Arkadien. Det andra messeniska kriget (685-668, enligt annan beräkning 645-628) var ett upprorsförsök, som slutade med erövringen av bergfästningen Eira. Till detta krig ansluter sig sägnerna om den unge messeniske hjälten Aristomenes och om skalden Tyrtaios som genom sina sånger eldade spartanernas hjältemod. En del messener utvandrade till Syditalien och Sicilien, bland annat till Zankle, som efter dem fick namnet Massana, och senare Messina. De som stannade gjordes till heloter (livegna), och Messeniens bördiga jord utskiftades bland spartiaterna. Först 464 f.Kr., då ett allmänt helotuppror i förening med en fruktansvärd jordbävning hotade Sparta med förstörelse, gjorde de kuvade messenerna ett nytt försök att avkasta sitt ok genom det tredje messeniska kriget (464-455). Ett större antal av dem förskansade sig i sin gamla stad Ithome samt försvarade sig där en längre tid mot de belägrande spartanerna och deras bundsförvanter, tills de slutligen lyckades för sig och sina familjer betinga fritt avtåg från Peloponnesos, varefter atenarna åt dem upplät den kort förut erövrade staden Naupaktos. Messenien blev helt fritt först med Epameinondas segrar över spartanerna. År 369 f.Kr. återställde han den messeniska staten och grundlade vid foten av Ithome en ny huvudstad, Messene, vars namn (nygrekiskt uttal Missini) nu bärs av en stad belägen 16 km sydost därom, och införde en ny demokratisk författning. Messeniens befolkning var nu emellertid fåtalig, stora landsträckor låg öde, och staten förde en tynande och obemärkt tillvaro. Den tillhörde en tid det akaiska förbundet, till dess den med Greklands besittningstagande av romarna alldeles försvann. (källa)