Vad betyder och hur uttalas stamstavelse
Stamstavelse uttalas stam|stav|else.
Ordformer och varianter av stamstavelse
Singular
- stamstavelse
- obestämd grundform
- stamstavelses
- obestämd genitiv
- stamstavelsen
- bestämd grundform
- stamstavelsens
- bestämd genitiv
Plural
- stamstavelser
- obestämd grundform
- stamstavelsers
- obestämd genitiv
- stamstavelserna
- bestämd grundform
- stamstavelsernas
- bestämd genitiv
Stamstavelse är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet stamstavelse
Till exempel behöll de fornsvenska ändelserna -i, -u och -a sin kvalitet om stamstavelsen var kort, som i guþi 'gud (dativ)', gatu 'gata (oblik) och tala, men fick en mer central artikulation, -e, -u och -æ, om stamstavelsen var lång, d.v.s. innehöll en lång vokal, konsonant eller konsonantkluster, som i siungæ 'sjunga', hūse 'hus (dativ)', tungo 'tunga (oblik)'. Detta beror på att ändelsen i kortstaviga ord uttalades med ett visst bitryck, så kallad jämviktsaccent, vilket inte fanns i långstaviga ord och ledde till en försvagning eller centralisering av ändelsevokalen.
Även i ljudlärans område finns många ålderdomliga drag, bland annat är de gamla fallande diftongerna ai, au och öy bevarade, men de har sedan omformats och reducerats till två. Estlandssvenskan visar även exempel på så kallade sekundära diftonger, till exempel i ord där stamstavelsen slutar på ett långt å som i till exempel strå, gå och så vidare.
Ångermanländska har flera drag som är typiska för norrländska mål, till exempel förmjukningen av g, k och sk inne i ord framför främre vokal, i ord som myttje ('mycket') och kvinnfoltje ('kvinnfolket'). Ett annat gemensamt kännetecken är s.k. vokalbalans, som också återfinns i östnorska och östsvenska dialekter. Detta språkdrag innebär att ändelsen är beroende av om ordet var lång- eller kortstavigt i fornspråket. Efter ursprungligen kort stavelse bevaras ändelsevokalen, t.ex. tala, och efter ursprungligen lång stamstavelse försvagas ändelsevokalen, t.ex. kaste ('kasta'). I trakter som gränsar till Jämtland och Västerbotten kan ändelsen bortfalla helt i långstaviga ord. Ytterligare ett exempel på gemensamma nordliga drag är att efterledet i sammansättning ofta blir tryckstark, t.ex. neverta'k ('nävertak') och gammjä'nta ('gammjäntan'). Till skillnad från målen i Medelpad kan i bevaras i supinumformer av verb, .tex. i bröte ('brutit') och fröse ('frusit').
