Ståndarknapp Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ståndarknapp

1. Ståndare är hanorgan i en växt. En ståndare består av knapp och sträng. Den viktigaste delen är knappen (ståndarknappen), som bildar det befruktande pollenet. Knappen består av två knapprum (theca), som skiljs åt av knappbandet. Ursprungligen består varje knapprum av två rum (pollensäckar, pollenfack), skilda av en vägg som senare upplöses. En del ståndarknappar innehåller endast ett rum. (källa)
2. Skogsfru (Epipogium aphyllum) är en parasit eller myllväxt (jämför med nästrot och korallrot) utan gröna delar och utan utvecklade örtblad, till färgen vitaktig eller svagt skär (inte ens fruktanlaget undantaget) och av lös och saftig beskaffenhet. Även rötter saknas. Under jorden har den en korallformigt förgrenad jordstam, som utsänder smala utlöpare. Stjälkbasen är lökformigt förtjockad. Blommorna, som är stora och vaniljdoftande, sitter på smala skaft i en fåblommig klase, de har läppen vänd uppåt och kalkbladen är gulvita, utom läppen, som är vit, vaxlikt genomlysande och försedd med radvisa, rosenröda fläckar, även läppens punglika, uppåtvända sporre är rosenröd. Pelaren är av klubblik form, ståndarknappen lösgör sig nästan som ett lock med ett gångjärn och man ser då två långa, fina strängar som förbinder klibbskivan på rostellum med de två pollinarierna i ståndarknappen. Märket sitter hos denna växt vid pelarens bas. (källa)
3. Vivesläktet innefattar arter, hos vilka man först iakttog heterostyli eller heterodistyli, det vill säga att två (endast två) olika blomformer uppträder hos en och samma art, på olika stånd. Bland andra har även Charles Darwin noga prövat dessa Primula-blommor. Då fann han att vid "legitim" pollinering, det vill säga då ett lågt märke pollineras från lågt sittande ståndarknappar (ur en annan blomma), blir resultatet en säkrare befruktning och bättre frösättning, än vid den "illegitima", det vill säga då ett lågt märke får pollen från höga ståndarknappar (ur den egna eller en annan blomma). Den legitima pollineringen är alltså här med nödvändighet förenad med korsning mellan skilda individer. Olikheten mellan de båda blomformerna visar sig även hos frömjölet. De höga ståndarna har stora pollenkorn, då dessa ska gro på ett märke med långt stift, varför deras pollenslangar (groddar) får en längre väg ned till fröämnena. De låga ståndarknapparna innehåller däremot frömjöl med korn av mindre storlek. (källa)
4. Stjälken är blek och tämligen seg men mycket böjlig. Bladen är så starkt stjälkomfattande, att de verkar vara uppträdda på stjälken eller genomborrade (därav namnet perfoliatus). De sitter i två rader och är halvgenomskinliga med buteljbrun eller ‑grön färg, de förtorkar efter en kort stund, om växten tas upp ur vattnet. De många fullt submersa arterna av detta släkte är nämligen "äkta hydrofyter" (vattenväxter i inskränkt bemärkelse), i det att de inte kan växa ens på våt mark och helt saknar luft- eller landformer, sådana som till exempel finns hos grodnaten och vårlonken. Endast blomställningen sticker upp ur vattnet som ett ax av några centimeters längd, och därigenom kan man spåra de plantor som finns dolda i vattnet. Man ser tydligt 4 små gulvita, 2-rummiga ståndarknappar och 4 purpurröda märken. Blomman innehåller dessutom 4 små grönaktiga blad, som är en sköldlik utvidgning av den lilla brygga, som förenar ståndarknappens båda rum (det s.k. knappbandet). Blomningen är till sitt förlopp proterogyn, och så snart befruktning skett (med vindens hjälp), böjer sig axet ned under vattenytan. (källa)
5. Till skillnad från alla övriga släkten av orkidéer har guckuskon två fertila ståndarknappar av obetydlig storlek, nämligen de två, som står på ömse sidor om könspelarens bas. Den mittersta och största ståndaren är däremot steril, ett så kallat staminodium, och känns hos denna art igen på sin tunglika form och små mörkröda fläckar. (källa)
6. subsp. draco - har blad som blir 110 cm långa och 4 cm breda. Blomskaften är 5-10 mm långa. Kalkbladen kan vara vita, rosa, röda eller grönvita, 7-11 mm långa. Blompipen blir 1,5-4 mm lång. Ståndarknapparna är grönaktiga. (källa)
7. Särdeles märkvärdig är blommans trimorfism (treformighet) genom de olika längdförhållandena mellan ståndarna (båda kretsarna) och stiftet. Här förekommer nämligen stiftolikhet med tre former eller så kallad heterotristyli. Märket och ståndarknapparna, tagna 6 och 6, bildar 3 våningar av olika höjd, och stiftet är av tre olika storlekar hos olika individer, så att märket intager än den översta våningen, än den mellersta, än den understa. Härtill kommer, att ståndarknapparna har två olika färger, emedan de som befinna sig i den överst våningen är blågröna men i de lägre våningarna är knapparna gula. (källa)
8. Växtens blomning är särdeles vacker genom de stora, rent vita kronbladen mot det mörka vattnet och dyn. Dock har blomman en vidrig lukt, som tydligt liknar aslukt, en egenskap, som lockar flugor och sannolikt även fjärilar till blomman. Denna växt är tvåbyggare, i Norden finns dock endast honplantan. Honblomman sitter ensam på ett robust, plattat, småtaggigt blomskaft, som nedom blomman bär två tånglikt motsatta förblad. Innanför kronbladen ses en mängd orangegula uddar, som är staminodier eller sterila ståndare, ståndarsträngar som slutar med en vit spets i stället för ståndarknapp. Innanför dem sitter märkena, som är sex par, eller sex kluvna och som slutligen åtskiljes och fördelar sig så, att man räknar tre grupper med fyra trådlika märken i varje grupp. Efter blomningen böjer sig blomskaftet ut ur rosetten, och fruktanlaget bryter sig vinkelrätt åt sidan ut mellan förbladen så att det kommer under vattenytan och pekar mot bottnen, men det mognar dock inte till frukt inom vårt floraområde, eftersom hanblommor här saknas. Vattenaloen har emellertid vegetativ förökning, liksom dybladet. Redan under blomningen utskjuter korta revor ur de nedre bladvinklarna med en stor bladrik knopp i spetsen, och sådana knoppar utvecklar sig redan före hösten till små plantor, som övervintrar i bottendyn och på våren flyter upp och fortsätter att växa, skilda från moderväxten genom revans multnande. Även moderväxten sjunker, och dess översta (eller innertsta) späda blad lever kvar över vintern för att nästa vår fortsätta att utveckla sig. (källa)
9. Guava är en städsegrön buske eller litet träd med utbredda grenar, som kan bli 10 m högt. Barken är slät och kopparbrun, den flagnar och visar de gröna undre lagren. Unga grenar är fyrkantiga och dunhåriga. Bladen är aromatiska om de krossas, motsatta med korta bladskaft, ovala till avlångt elliptiska med något oregelbunden kant, 7-15 cm långa, 3-5 cm breda, läderartade med tydliga parallella nerver, mer eller mindre dunhåriga på undersidan. Blommorna sitter i små samlingar i bladvecken, de är svagt doftande, till 2,5 cm i diameter. Kronbladen är 4-5, vita och faller tidigt. Ståndarna kan vara så många som 250 stycken, de är vita med blekgula ståndarknappar. Frukten har en söt, myskaktig doft, den kan vara rund, ägg- eller päronformad, 5-10 cm lång med kvarsittande rester av foderbladen i spetsen. Färgen är gul, ofta med en rosa ton. Fröna är många, 112-535 stycken men mer eller mindre kärnfria sorter förekommer. (källa)
10. Hos hasseln är hänget, som gett ordningen namnet "hängeväxter", tydligt utpräglat i hanblomställningen. Det är ett långt, slakt, hängande, tätblommigt ax, som producerar stora mängder pollen och vajar av minsta vindil. Blomningen sker långt före lövsprickningen. Hanhängena bildas redan föregående år, liksom svenska träds knoppar i allmänhet, men övervintrar som knoppar utan några skyddande fjäll. Därför kan deras sträckning och blomning börja så snart dagsmejan gör sig kännbar, i mars eller april, ja ibland under blid och solig väderlek mitt i vintern. Ett hanhänge hos hasseln består av en lång huvudaxel med tättsittande skärmblad och inom vart och ett av dessa två tunna, sammanvuxna fjäll, nämligen två förblad, tillhörande den av fyra tvåkluvna ståndare (åtta ståndarknappar), bildade blomman. Honblommorna sitter i små knopplika ax, omgivna av vanliga knoppfjäll, mellan vilka de korta märkena skjuter fram som små purpurröda trådar. En honblomma består av ett mycket litet fruktämne och två trådlika märken, (jämför avenboken). Från blomningen till nötmognaden åtgår en tid av fem månader. Hasselns frukt är en typisk nötfrukt med ensamt frö, rikt på näringsförråd i hjärtbladen ("nötkärnan"), med benhård fruktvägg ("skalet") till fröets skydd. Välsmakligheten hos nötfröet beror på den fina nötoljan i näringsförrådet. (källa)