Tonmålning synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas tonmålning

Tonmålning uttalas ton|mål|ning.

Ordformer och varianter av tonmålning

Tonmålning är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet tonmålning

Ellingtons popularitet växte sakta och så även hans orkester, som gjorde framträdanden på många av de exklusiva klubbarna i Washington. Genombrottet kom när orkestern 1927 fick ett engagemang på Cotton Club i Harlem i New York, vilket ledde till radioframträdanden och skivinspelningar. Om Ellington har sagts att hans instrument i första hand var orkestern och hans arrangemang formade sig ofta till suggestiva tonmålningar. En lång rad förstklassiga - och i vissa fall stilbildande - jazzmusiker spelade i hans orkester, några av dem under mycket lång tid. Man kan nämna trumpetarna James "Bubber" Miley, Cootie Williams, Rex Stewart och Clark Terry, trombonisterna Joe "Tricky Sam" Nanton och Lawrence Brown, klarinettisten Barney Bigard, altsaxofonisten Johnny Hodges, tenorsaxofonisterna Ben Webster och Paul Gonsalves, barytonsaxofonisten Harry Carney och basisten Jimmy Blanton. Under åren utvecklade han även sitt pianospel och gjorde under de sista 15 åren av sitt liv flera skivinspelningar som pianist tillsammans med exempelvis Louis Armstrong, John Coltrane och Charles Mingus.

Janequin tjänstgjorde hos olika furstar, bland annat Claude av Guise. Janequin är skaparen av 1500-talets nyare franska chanson a cappella och har skrivit flera hundra sådana, oftast kännetecknade av en rapp "parlando"-ton och benägenhet för tonmålning. Bland dessa märks La guerre (slaget vid Marignano), Le caquet des femmes, La chasse, Le siège de Metz med flera.

Trots framgångarna som ortoped var det musiker han ville vara, och för detta flyttade han 1841 till Wien. Där fullbordades operan Estrella di Soria (1841) samt Symphonie Sérieuse i g-moll och Symphonie Capricieuse i D-dur, båda 1842 och även två "tonmålningar" för orkester. Verken blev uppmärksammade, men gav inte sådana ekonomiska följder att han kunde försörja sig i Wien. Trots skaparglädje och rikt kulturellt utbyte i Wien blev han tvungen att återvända till hemlandet, där han mottogs med kallsinnighet av musiksverige. Operan Estrella di Soria sattes inte upp på Stockholmsoperan förrän 1862, och två operetter föll igenom helt, trots att den världskända sopranen Jenny Lind sjöng huvudrollen i den ena.

Under sin levnad var han mest känd såsom konsertgivare och orgelvirtuos då han improviserade tonmålningar och variationer av folkmelodier, ett av hans mer ovanliga tilltag för att skapa effekter var att ta hela underarmen och trycka den mot tangenterna och återskapa bland annat domedagen, och många sade att mjölken surnade i sju socknar på grund av hans konster. Han blev även kallad charlatan av andra tonsättare.