Tvångsförflytta Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tvångsförflytta

1. År 1952 började DDR ensidigt uppföra stängsel på sin sida gränsen för att förhindra sina medborgare att fly till Förbundsrepubliken. Mödlareuth kom därefter att befinna sig inom DDR-gränsens så kallade skyddszon. Ända fram till 1989 var zonen förbjudet område för medborgare från Förbundsrepubliken, och DDR-medborgare från andra delar av DDR fick endast vistas där med särskilt tillstånd. Boende i skyddszonen som ansågs "opålitliga" av den socialistiska regimen blev tvångsförflyttade, vilket också drabbade en del av Mödlareuths invånare. En kvarn som stod mitt på gränsen revs efter det att människorna som bodde i den hade lyckats fly in i Bayern, som ju bara befann sig några steg från deras hem. (källa)
2. Etiopien är tätast befolkat i höglandet där de flesta lever som jordbrukare. Socialistregimen gjorde på 1980-talet misslyckade försök att tvångsförflytta människor undan inbördeskriget och samla folket i nya byar. Etniskt är befolkningen mycket blandad och det talas ett hundratal olika språk. Amharerna i det centrala höglandet har dominerat samhällslivet. De är liksom tigrefolken i norr kristna, och tillsammans utgör de båda folkgrupperna nära hälften av invånarna. Oromofolket är den största folkgruppen, ca 40 %. Bland övriga folkgrupper finns somalier i sydöst och nuer i sydväst. Officiellt språk är amhariska. (källa)
3. Även om aleuternas främsta hemvist varit ökedjan Aleuterna så är den inte det idag. I den största staden i ökedjan, Unalaska på ön med samma namn, utgör aleuter drygt 7 procent av den totala befolkningen på strax under 4 300. Istället återfinns idag de största aleut-samhällena på Pribiloföarna i Berings hav, två tämligen isolerade öar norr om Aleuterna och väster om Alaskas fastland. Båda öarna, Saint Paul och Saint George är bebodda med cirka 500 respektive 150 invånare, av vilka närmare 90 procent är aleuter. De hundratalet aleuter som återfinns på Berings ö, Kommendörsöarna, Ryssland härstammar från aleuter som tvångsförflyttats dit från öarna Attu och Atka i de västliga delarna av Aleuterna. (källa)
4. Däemed var regeringens tålamod med den missriktade indianpolitiken slut. Överste Ranald Mackenzie och hans 4:e kavalleri skickades ut med den hemliga ordern, att döda alla manliga comancher äldre än tolv år som motsatte sig ett gripande och att tvångsförflytta de övriga till reservatet. Mackenzie verkställde ordern. De första som drabbades var en kotsotekaby. Ett 50-tal comancher dödades och bland de 130 fångar som fördes till reservatet fanns inte en enda vuxen man. Byn och dess vinterförråd brändes till aska och alla hästar konfiskerades. Redan följande natt kom dock ett överraskande motanfall som ledde till att Mackenzie förlorade sammanlagt 20 man under operationen och att hästarna stals tillbaka. Men slutresultatet var ändå att kotsotekabandet i praktiken var oskaddliggjort. Redan före operationen hade man klart för sig att comanchernas antal krympt till cirka 10-15 % av vad det varit 30 år tidigare och att det inte skulle behövas många lyckade anfall av samma typ för att göra slut på dem. För Tatum innebar militärens brutala ingripande, som han initierat, slutet som indianagent i Fort Sill. Den 1 april 1873 avsattes han av kväkarna som "ovärdig" och ersattes av J.M. Haworth. (källa)
5. Kraven på att "avkommunistisera" landet, genom utkräva ansvar för brott begångna under folkrepublikens tid återkommer ofta, och "affärer", ofta med anspelning på vad politikern i fråga gjorde under kommunisttiden, är återkommande. Avslöjat samarbete med säkerhetstjänsten är likvärdigt med avslutad karriär. Instytut Pamięci Narodowej (IPN, Institut för nationens minne) och forskningscentrum KARTA bildades som en opolitisk organisation för att utreda olika brott som förträngdes under kommunisttiden. IPN tog upp brott som tillskrivits den kommunistiska regimen och säkerhetsstyrkorna, vad hände med polacker som har fängslats och tvångsförflyttats av Stalinregimen 1939–1941 och senare, inklusive den omskrivna Katyńmassakern. IPN försökte även reda ut komplexa historiska händelser som var tabu, till exempel antisemitiska brott där polacker deltog, som i Jedwabne (1941) och Kielce (1946). 2005 fick frågan om att göra upp med kommunismen en ny aktualitet i ett vallöfte av PiS. Kaczyńskis regering formulerade 2007 en lag om att offentligt anställda skulle deklarera sina förehavanden under kommunistepoken. Lagen fick stark kritik och liknades vid häxjakt, även från välkända Solidaritetsmedarbetare. Lagen underkändes av författningsdomstolen. (källa)
6. Ett tiotal tjänstemän skrev därefter på listor som kritiserade Ahlmark som person i arbetet, vilket ledde till han fick yrkesförbud som kartograf inom Sjöfartsverket och tvångsförflyttades till verkets fyrverkstad för omskolning till elingenjör. Media tog upp fallet till ytterligare granskning när Ahlmark i september 1979 tjänstgjorde på fyren Ölands södra grund och han i pressen blev kallad Fången på fyren. Förhandlingar mellan TCO-S och Arbetsgivarverket om hans arbetssituation ledde till att han kunde återgå till arbetsuppgifter inom Sjöfartsverket men inte tilläts arbeta i sitt tidigare yrke som kartograf. Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson ansåg i ett initiativärende att sjöfartsverket handlat rätt ur sin synpunkt. Ahlmark hamnade i karantän utan några egentliga arbetsuppgifter. Tsesiskatastrofen gick genom hela rättssystemet och 1983 gav Högsta domstolen Ahlmark rätt i sak. Sjökortet var ett navigatoriskt hjälpmedel och felet i sjökortet orsakade olyckan. Lotsen fick postumt upprättelse liksom den ryske befälhavaren fick upprättelse. Staten förlorade och JK betalade ut fullt skadestånd till det ryska rederiet. (källa)
7. Den 9 april 1940 började Tyskland sitt anfall mot Norge. Städerna Molde, Elverum, Kristiansand, Steinkjer, Voss och Namsos skadades svårt i tyska bombanfall. Narvik, utskeppningshamnen för malm från svenska Malmberget, Kiruna, blev skådeplats för den första segern för den brittiska flottan mot tyskarna. Den svenska malmen från Narvik var mycket viktig för tyskarnas vidare krigföring. Det tog 62 dagar för tyskarna att erövra Norge. Därefter upprättade de en marionettregering med Vidkun Quisling som regeringschef. Sänkningen av den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden gav kungafamiljen och den lagliga regeringen tid att fly till Storbritannien. Då Tyskland kapitulerade 1945 befann sig 350 000 tyska soldater i Norge. Stupade norrmän under de fem åren beräknas till drygt 10 000. Av dessa var 700 judar. 9 000 norrmän hade suttit i tyska koncentrationsläger. Finnmark fylke var den del av Norge som drabbats hårdast. De flyende tyska soldaterna brände byarna och förstörde 1944 och 1945 nästan all infrastruktur under sitt försök att fördröja Röda armén. Civilbefolkningen på nära 60 000 tvångsförflyttades söderut. (källa)
8. Större delen av stadens befolkning flydde undan Röda armén i slutfasen på andra världskriget 1945, och endast omkring 100 invånare återstod i staden vid de sovjetiska truppernas intåg. Den återstående tysktalande delen av befolkningen tvångsförflyttades. Staden återbefolkades därefter under decennierna efter kriget med flyktingar från områdena öster om Curzonlinjen, och befolkningen är idag huvudsakligen polsktalande. Sedan krigsslutet bär staden officiellt det polska namnet Moryń. (källa)
9. Efter Sovjetunionens seger över Tyskland i andra världskriget bekräftades införlivandet av Polens östra delar med Vitryska SSR, där större delen av de nya territorierna bildade Hrodnas voblasts och Brests voblasts, samt en liten del överfördes till Vitsebsks voblasts. Större delen den kvarvarande polska befolkningen tvångsförflyttades till Folkrepubliken Polen. Utplåningen av de polska och judiska folkelementen samt det vitryska språkets historiskt svaga ställning i städerna påskyndade förryskningen i Belarus efter andra världskriget. (källa)
10. De sovjetiska ockupationsmyndigheterna drog om gränsen mellan det ockuperade tyska området och Polen så att staden Swinemünde helt och hållet hamnade på den polska sidan av gränsen, i strid med den ursprungliga Oder-Neisselinjen, men utan invändningar från de västallierade. Den kvarvarande tyska befolkningen i Swinemünde och på Wollin, omkring 30 000 personer, tvångsförflyttades över gränsen under åren efter kriget, och staden döptes officiellt om till det polska namnet Świnoujście som den bär idag. Under 1940- och 1950-talen återbefolkades området av flyktingar från andra delar av Polen och de sovjetiska områdena öster om Curzonlinjen. (källa)