Utgångshastighet synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas utgångshastighet

Utgångshastighet uttalas ut|gångs|hast|ig|het.

Ordformer och varianter av utgångshastighet

Utgångshastighet är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet utgångshastighet

Gevär med räfflade pipor var allmänt i användning från mitten av 1800-talet. Räfflingen gav kulan rotation och en stadig gång genom luften. De tidigare sfäriska kulorna ersattes med avlånga ovala kulor varvid kulornas precision ökades. Den därvid förlängda kulan gav en kraftigare rekyl, och då man samtidigt ställde allt högre krav på hög utgångshastighet och kraftiga krutladdningar, började man på 1860-talet att minska kalibern till 10,5–18 mm och sedan man infört röksvagt krut på 1880-talet till 6,5–8 mm. En förutsättning för detta var enhetspatroner och bakladdade gevär.

Granatkastare har kort eldrör i förhållande till kalibern, är mycket lättare än en kanon eller haubits med samma kaliber, använder utgångsvinklar över 45° och har en utgångshastighet upp till ungefär ljudhastigheten (331 m/s vid 0°C). Eldröret är vanligen slätborrat och mynningsladdat men det förekommer exempel med räffling och bakladdning. Rekylen tas upp utan fjädring genom en bottenplatta som vilar direkt på marken, med undantag för vissa fordonsmonterade vapen. Ammunition är traditionellt vinggranater, hylslösa granater vars granatkropp har stjärtstycke med vingar för aerodynamisk stabilisering och en liten drivladdning för utskjutning. Mynningsladdade granatkastare fungerar traditionellt genom att släppa granaten genom eldröret så den faller med stjärtstycket mot ett slagstift i botten av eldröret som antänder drivladdningen och skjuter iväg granaten.

Ursprungligen, före första världskriget, gällde att en haubits skulle ha en eldrörslängd på mellan 12 och 14 gånger kalibern, en utgångshastighet på cirka 350 m/s och elevationsmöjlighet upp till 45°. Pjäser med längre eldrör, större utgångshastighet och mindre maximal elevation kallades kanoner, kortare pjäser med större elevation (övergrader) kallades mörsare.

Från och med sent 1870-tal började bakladdade pjäser ersätta mynningsladdade kanoner. Fördelarna med bakladdning var flera, det medgav en högre eldhastighet, det gav bättre tätning mellan lopp och projektil (vilket resulterade i högre utgångshastighet) och det förenklade användandet av ett räfflat lopp (vilket gav avsevärt bättre precision).

Karduser förekommer vanligen till artilleripjäser, där de antingen läggs löst i pjäsens laddrum eller i en särskild laddningshylsa. Ett vapen kan laddas med en eller flera karduser samtidigt, beroende på önskad utgångshastighet. Anledningen till att man föredrar silkestyg är att detta förbränns fullständigt utan att lämna några glödande rester i patronläget som kan antända nästa kardus som laddas i vapnet.

Luftgevär används i viss utsträckning vid jakt i Sverige, främst vid skyddsjakt på mindre skadedjur som t.ex. vissa gnagare och vissa fåglar. För att ett luftgevär ska få användas för jakt krävs att kalibern är minst 5,5 mm (.22'') och att utgångshastigheten är minst 180 m/s. Dessutom måste ammunitionen vid jakt med luftgevär vara konstruerad för att expanderas/deformeras.

Inom ballistiken används specifika begrepp för att beskriva banan. Några av dessa är utgångshastighet, hastigheten när drivladdningen slutat verka, i praktiken när projektilen lämnar vapnets mynning. Utgångshastigheten betecknas ofta v0, men i bilden är den markerad som v1. Sluthastigheten är projektilens hastighet i banans slut.

Lagen om rörelsemängdens bevarande medför att om det rekylerande systemets vikt ökar, kommer rekylhastigheten att minska. För gevärsskytten upplevs det som en minskad rekyl. Av praktiska skäl är det sällan lämpligt att öka det rekylerande systemets vikt, eftersom vapnet då blir svårare att transportera. För gevärskalibriga vapen har konstruktörerna ofta valt att minska kalibern och därmed kulans vikt. För att kompensera för den lägre vikten ges kulan en något högre utgångshastighet så att kulans rörelseenergi fortfarande är tillräckligt hög för att ge tillräcklig verkan i målet.