Vad betyder och hur uttalas vandringslust
Vandringslust uttalas vandr|ings|lust.
Ordformer och varianter av vandringslust
Singular
- vandringslust
- obestämd grundform
- vandringslusts
- obestämd genitiv
- vandringslusten
- bestämd grundform
- vandringslustens
- bestämd genitiv
Vandringslust är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet vandringslust
Vandringslust (Wanderlust, översatt av Aina Larsson), Bra böcker, 1988.
Zöllner, som var elev till Schicht vid Thomasskolan i Leipzig, började 1830 komponera manskvartetter och bildade 1833 den första "Zöllnerverein", som snart följdes av flera liknande "Liedertafeln", så att han 1859 kunde anordna en musikfest i Leipzig med 20 dylika föreningar. Efter hans död samlade sig dessa till ett "Zöllnerbund". Hans kompositioner består uteslutande av stycken för manskör eller blandad kör samt visor. "Bland det tiotal af hans kvartetter, som blifvit sjungna i Sverige, ega några", skriver Adolf Lindgren i Nordisk Familjebok, "såsom Vandringslust, en viss humor och hurtig rytmik.".
Han bosatte sig i Irkutsk i närheten av Bajkalsjön. Men hans vandringslust hade icke minskats med åren, och 1792 emottog han uppdraget att anordna en expedition, som skulle återföra några skeppsbrutna japanska undersåtar från Sibirien till hemlandet och tillika inleda handelsförbindelser med japanska riket. Därmed skulle vetenskapliga forskningar förenas. Laxman, som var välbekant med Carl Peter Thunbergs skrifter och mycket intresserad av Japan, deltog själv i början av färden, men överlämnade sedan ledningen åt sin son Adam Laxman, som, instruerad av fadern, med framgång fullgjorde uppdraget.
Som kulturjournalist skrev Enckell mera än 400 recensioner och andra artiklar, ofta med ett brett perspektiv på den klassiska västerländska litteraturen eller på samtida problemställningar. År 1930 debuterade han som romanförfattare och 1945 utkom hans sjätte roman. De relativt korta romanernas värde finns närmast i det starkt självbiografiska och psykologiskt insiktsfulla samt i miljöskildringen. Mera känd blev han för sina tre reseskildringar från vandringar han gjorde över Pyrenéerna (Falska trubadurer 1932), på Korsika (Olivparadiset på banditernas ö 1934) och på Irland (De klagande vindarnas ö 1937). Efter detta vände han sin vandringslust mot Karelen och skrev tre böcker från gränsmarkerna, Vakt i öster (1939), Krigaren och bonden (1940) och Rapport från ödemarken (1942). Följande bok, Jägarnas historia (1943), var ett beställningsarbete. I och med sitt inträde i den akademiska världen ägnade han återstoden av sitt liv åt litteraturvetenskapliga verk.
