Östgot Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet östgot

1. Amalfrida blev för att befrämja dennes plan att bilda en koalition mellan de större germanska staterna år 500 bortgift med vandalernas kung Trasamund (död 523). Hans efterträdare Hilderik började föra en mot östgoterna fientlig politik och lät inspärra Amalfrida i fängelse. Det utbröt till följd härav svåra strider mellan vandalerna och östgoterna. Amalfrida dog i fängelset. (källa)
2. ÞiaurikR tolkas oftast som Theoderik den store av östgoternas rike. (källa)
3. De kejserliga edikten (leges edictales eller constitutiones generales) var, i motsats till pretorsedikten, verkliga lagar av såväl privat- som statsrättslig natur. Samma betydelse av verklig lag har ordet edikt i det bekanta edictum Theodorici, den av östgoternas konung Teoderik den store år 500 utfärdade lagboken. (källa)
4. Herulerna tycks en tid ha uppehållit sig i nuvarande Moravien och Slovakien. Många gick i tjänst hos Odovakar i Italien, den härskare som 476–493 styrde Italien. Odovakar har också kallats Rex Herulorum, "herulernas kung". Odovakar utmanades och besegrades av östgoterna under Teoderik den store. Teoderik höll sig väl med herulerna, och den heruliske ledaren Rodulf förärades både stridshäst och rustning av Teoderik. Denna grupp heruler blev på 470-talet en regional stormakt, men de besegrades ca 510 av langobarderna, och deras legosoldater blev senare ett viktigt element i den byzantinske armén tills de var tvungna att fly till gepiderna. (källa)
5. Efter Västromerska rikets fall (476) kom Tuscien jämte andra italienska provinser under heruler, östgoter, bysantiner och langobarder. Under langobarderna skilde man mellan "Tuscia langobardorum" (distrikten Viterbo, Corneto och Bolsena) och "Tuscia regni", vilket låg längre norrut. Under Karl den store (800-talet) inskränktes namnet Tuscia eller Toscana till den senare delen, som styrdes av hertigar och markgrevar ända till 1100-talet. En av de förste markgrevarna var Bonifacius I, som omkring 828 kämpade med framgång mot saracenerna i Afrika. Markgrevarnas ätt utgick 1052 på manssidan med Bonifacius II, tillika greve av Modena, Reggio, Mantua och Ferrara, den rikaste och mäktigaste fursten i Italien på sin tid. (källa)
6. Genom sina segrar över östgoterna vann bysantinerna stora områden i Italien, men förlorade snart betydande sträckor därav till langobarderna (efter 568). Exarkatet vars huvudstad var Ravenna, omfattade en tid Rom med dess omnejd, Romagna , landsträckan från Rimini till Ancona, Pentapolis, Venedig, Genua och södra Italien. Redan på 600-talet erövrades dock Genua av langobarderna, och i södra Italien förlorades allt utom staden Neapel med dithörande provins och Italiens båda sydligaste spetsar. (källa)
7. Ostrogoter (östgotisk) eller östgoter (lat. ostrogothi, l. ostrogothæ) var ett av de två huvudfolken bland goterna som är kända sedan år 291. Det självbeskrivande namnet ostrogoter (först nämnt på 390-talet som Greutungi-Ostrogothi) har betydelsen den uppgående solens goter, från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts. Redan i början av 400-talet försvann beteckningen Greutungi som betydde ungefär "de som bor på stäpper och grusstränder" och som hörde ihop med det gamla namnet på Visigoterna: Tervingi (skogsbor). Sidonius Apollinaris nämner 456 att ostrogoterna är ättlingar till det folk som Ammianus Marcellinus omkring 395 hade skrivit om och då kallat Greutungi. Det största verket om ostrogoternas historia av Cassiodorus har gått förlorat, men sammanfattas av Jordanes i Getica. En annan källa är Prokopios. (källa)
8. Under den förkristna tiden innan år 0 passerade många resande stammar och folk genom södra Frankrike, bland annat östgoter och vandaler som hade med sig mongoliska och asiatiska hästar vilket säkerligen påverkat camarguehästarna. Under 600 - 700-talet tror man det även fanns ett starkt inflytande från orientaliska hästar så som berberhästen, på grund av morernas erövringar av Spanien och Portugal. Men efter denna orientaliska inblandning har rasen behållits helt ren, mycket på grund av den geografiskt isolerade hemtrakten i Rhônedeltats träskmarker. Hur inblandningen av andra raser har skett historiskt kan diskuteras, då man i en studie av 183 blodtypade camarguehästar (främst hingstar) kunde se mest genetiska likheter med de rustika raserna New Forest-ponny och haflinger, mindre med berberhästen och engelskt fullblod och minst likhet med arabiskt fullblod. (källa)