Vad betyder och hur uttalas antiklerikal
Antiklerikal uttalas anti|kler|ik|al [-a´l äv. an´ti-] -t -a.
Ordformer och varianter av antiklerikal
Antiklerikal är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet antiklerikal
Romanen förenar de litterära traditionerna från dels den forngrekiske Lukianos samtal mellan hetärer, Ἑταιρικοὶ διάλογοι (Hetairikoi dialogoi), författad någon gång efter år 160 och dels renässansförfattaren Pietro Aretinos Samtal om bland annat "horornas liv" från 1530-talet med 1700-talets och senare tiders bildnings- och utvecklingsroman (eller uppfostringsroman i Jean-Jacques Rousseaus anda). På grund av sina tydliga sexskildringar ses Thérèse philosophe som en av de mest betydande pornografiska texterna från upplysningstiden. Dessutom är den en av de mest sålda böckerna i genren och omnämns i otaliga senare libertinska eller pornogafiska verk. Vid en genomgång av förbjuden, antiklerikal och omoralisk litteratur erkände till exempel markis de Sade i sin Juliette (1797) att Thérèse philosophe var den enda boken värd namnet. På 1800-talet ställdes texten undan i bibliotekens "giftskåp" (i stil med l'Enfer ("Helvetet") på Bibliothèque nationale de France) och rönte först på 1900-talet ett förnyat litterärt och historiskt intresse. Den kulturhistoriska forskningen kring förrevolutionär pornografi, särskilt den som utförts av Robert Darnton, har pekat på texternas emancipatoriska potential. Samhälls- och religionskritik är ofta inbäddat i de moraliska gränsöverskridningarna. Just Thérèse philosophe vill han karakterisera som "filosofisk pornografi". En annan samtida forskare, Jean-Marie Goulemot, uppfattar dessa texter som väsentliga delar av 1700-talets mentalitetshistoria.
Omkring 1517 flyttade han till Rom. Genom förmedling av bankiren Agostino Chigi fick han tjänst hos kardinal Giulio de' Medici. Han fick samtidigt tillgång till påve Leo X:s hov och fortsatte vistas i Rom under de' Medicis efterföljande påvedöme. Han vann alltmer inflytande och blev vän med bland andra Rafael och dennes elev Giulio Romano. Under konklaven 1521 skrev han de första av sina beryktade och fruktade nidverser, så kallade pasquinader eller paskiller vid "den talande statyn" Pasquino på lilla oansenliga Piazza di Pasquino (i närheten av Piazza Navona) i Rom. Liknande anonyma verser hade där klistrats upp av studenter sedan början av seklet. Aretino gjorde bruk av denna arena som hittills hade inskränkt sig till akademiska och lärda teman, och gav den en ny, satirisk och antiklerikal utformning.
