Antiklerikal Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet antiklerikal

1. Romanen förenar de litterära traditionerna från dels den forngrekiske Lukianos samtal mellan hetärer, Ἑταιρικοὶ διάλογοι (Hetairikoi dialogoi), författad någon gång efter år 160 och dels renässansförfattaren Pietro Aretinos Samtal om bland annat "horornas liv" från 1530-talet med 1700-talets och senare tiders bildnings- och utvecklingsroman (eller uppfostringsroman i Jean-Jacques Rousseaus anda). På grund av sina tydliga sexskildringar ses Thérèse philosophe som en av de mest betydande pornografiska texterna från upplysningstiden. Dessutom är den en av de mest sålda böckerna i genren och omnämns i otaliga senare libertinska eller pornogafiska verk. Vid en genomgång av förbjuden, antiklerikal och omoralisk litteratur erkände till exempel markis de Sade i sin Juliette (1797) att Thérèse philosophe var den enda boken värd namnet. På 1800-talet ställdes texten undan i bibliotekens "giftskåp" (i stil med l'Enfer ("Helvetet") på Bibliothèque nationale de France) och rönte först på 1900-talet ett förnyat litterärt och historiskt intresse. Den kulturhistoriska forskningen kring förrevolutionär pornografi, särskilt den som utförts av Robert Darnton, har pekat på texternas emancipatoriska potential. Samhälls- och religionskritik är ofta inbäddat i de moraliska gränsöverskridningarna. Just Thérèse philosophe vill han karakterisera som "filosofisk pornografi". En annan samtida forskare, Jean-Marie Goulemot, uppfattar dessa texter som väsentliga delar av 1700-talets mentalitetshistoria. (källa)
2. Omkring 1517 flyttade han till Rom. Genom förmedling av bankiren Agostino Chigi fick han tjänst hos kardinal Giulio de' Medici. Han fick samtidigt tillgång till påve Leo X:s hov och fortsatte vistas i Rom under de' Medicis efterföljande påvedöme. Han vann alltmer inflytande och blev vän med bland andra Rafael och dennes elev Giulio Romano. Under konklaven 1521 skrev han de första av sina beryktade och fruktade nidverser, så kallade pasquinader eller paskiller vid "den talande statyn" Pasquino på lilla oansenliga Piazza di Pasquino (i närheten av Piazza Navona) i Rom. Liknande anonyma verser hade där klistrats upp av studenter sedan början av seklet. Aretino gjorde bruk av denna arena som hittills hade inskränkt sig till akademiska och lärda teman, och gav den en ny, satirisk och antiklerikal utformning. (källa)
3. I särskild grad upptogs Leos intresse av förhållandet till Frankrike, där de antiklerikala eller antireligiösa strömningarna under tredje republiken vållade ideliga svårigheter. Med kallblodig och konciliant opportunism undvek Leo öppen brytning efter genomförandet av kongregations- och skollagsstiftningen 1880-82. I främsta rummet myntade på förhållandet till Frankrike, är de stora encyklikor (Immortale Dei av 19 november 1885 samt Libertas præstantissimum av 20 juni 1888), i vilka Leo med virtuosmässig balanseringskonst sökte åstadkomma en modus vivendi mellan ultramontanismens och den moderna statens kyrkopolitiska principer. Efter boulangismens och dess klerikala tillskyndares nederlag vid valen 1889 tog Leo omsider steget fullt ut och manade i encykiikan Inter innumeras av 16 februari 1892 de franske katolikerna, som dittills förknippat sina öden med monarkismens, att erkänna republiken. Under Leos sista år faller utbrottet av den stora kamp mellan stat och kyrka i Frankrike som inleddes genom Waldeck-Rousseaus kongregationslagstiftning (lag av 1 juli 1901), men som blev riktigt akut först under Pius X. (källa)
4. Sina uppsatser om revolutionen sammanförde han i Ètudes et leçons sur la révolution française (7 band 1893-1913). Aulards egna antiklerikala och radikala övertygelse gjorde honom till en revolutionens försvarare mot forskare av annan uppfattning (redogjort för i hans Polémique et historie (1903)). Hans forskning uppdagade dittills obelysta faktorer i franska revolutionens historia och förde forskningen framåt. (källa)
5. Partiet brukar betraktas som fascistiskt, men officiellt kallades dess ideologi nationalsyndikalistisk, en form av korporativism, där fackföreningarna avsågs organisera såväl arbetstagare som arbetsgivare. Partiet sade sig vilja gynna lantbrukarna i Kastilien. I det tidiga skedet hyste man antiklerikala och sekulära strömningar men utvecklades under Franco till ett kraftigt religiöst parti som samarbetade med Romersk-katolska kyrkan i Spanien. Ideologiskt hängav man sig till Spaniens andliga återhämtning. (källa)